Skriande behov av fosterfamiljer
Det behövs allt fler fosterfamiljer i huvudstadsregionen, såväl finskspråkiga som svenskspråkiga men i allt högre grad också familjer med andra modersmål.
Antalet omhändertagna barn har ökat stadigt redan under en lång tid, men sedan en lagändring för ett par år sedan som säger att barnen i första hand ska placeras i familjer har behovet av fosterfamiljer skjutit i höjden ytterligare. I huvudstadsregionens stora städer är behovet av fosterfamiljer konstant.
- År 2013 placerades sammanlagt ungefär 140 barn i fosterfamiljer i Helsingfors, Esbo och Vanda.
- 400 barn togs om hand och placerades i mottagarfamiljer för en kortare tid. Mer än hälften kunde återvända till sin biologiska familj senast efter ett halvår.
– Vi har en skriande brist på fosterfamiljer. Behovet finns hela tiden, men då vi får en ny familj finns resursen bara tills ett barn är placerat i familjen. Sedan behövs nya familjer igen, säger socialarbetaren Emmi-Maaria Mäkilä i Helsingfors.
För att barnen ska kunna bli så bra placerade som möjligt borde det dessutom alltid finnas flera familjer att välja mellan, så att man kan välja den som är mest lämplig för ett visst barn.
– Vi har lyckats ganska bra med att hitta familjer för alla barn, men fler behövs.
Det är svårt att bedöma det exakta behovet på förhand, men det måste alltid finnas familjer i beredskap. Också svenskspråkiga.
– En utmaning är att få fler familjer från andra språkgrupper. Behovet ökar, och nu försöker vi få ut informationen om det också på till exempel engelska, säger Mäkilä.
Nu på lördag ordnar Helsingfors, Esbo och Vanda ett gemensamt info för intresserade familjer på yrkeshögskolan Metropolia i Alberga.
– Det brukar komma mycket folk till de här tillfällena, men det är bara en liten bråkdel av dem som sedan faktiskt anmäler intresse, berättar ledande socialarbetaren i Esbo Nina Sormo.
Städerna sköter i huvudsak placeringarna själva och inom sina egna gränser, men rekryteringen av nya familjer brukar man ordna tillsammans.
– Behovet är likartat i alla tre städer och gemensamt är också att det ökar, säger Sormo.
Störst är behovet av fosterfamiljer, men det behövs också fler stödfamiljer och familjer som kan fungera som kortvariga mottagarfamiljer. En stödfamilj kan till exempel ta hand om ett barn ett veckoslut i månaden, för att underlätta för den biologiska familjen och stödja barnet.
Dessutom behövs familjer som tar emot omhändertagna barn för kortare perioder, medan deras situation utreds. De flesta av de här barnen återvänder till sin biologiska familj efter den kortvariga placeringen.
Att bli fosterförälder är däremot i princip ett lika långvarigt åtagande som vilket föräldraskap som helst.