Pessimism bland unga oroar Christian Wentzel
Christian Wentzel följer dagens tonåringar från paradplats. Vissa har problem, många problem. De flesta mår ändå bra och vårt välstånd är påtagligt. Men han önskar att föräldrarna skulle lyssna mer.
I fjol räknade ungdomskaféet Walkers till över 24 000 besökare i den gamla busstationen vid Narinken i Helsingfors. I år blir besökarna ännu fler, tror Christian Wentzel. Han är verksamhetsledare för föreningen Stationens barn som driver kaféet.
Wentzels kontor ligger en våning ovanför kaféet som är öppet varje vardag. Trots att han inte själv sitter bland tonåringarna varje dag vet han vad som ligger i luften. De anställda för bok över vilken typ av frågor och bekymmer de unga har, och de uppsökande ungdomsarbetarna har koll på vad som händer på stan.
Köpcenter blev lugnt
En av organisationens viktigaste uppgifter är att förbättra kommunikationen mellan unga och vuxna och att inte göra saker omständigare än de är.
– När ett problem uppdagas får man fundera vad som kan göras, sen börjar man jobba med det.
Ett exempel är oroligheterna i Kampens köpcentrum, som kallats Helsingfors största ungdomsgård. I fjol vintras var det så stökigt att polisen fick köra ut unga, men enligt Wentzel har läget nu lugnat sig. Detta efter att man gjort upp klara spelregler för hur man beter sig i köpcentret, samtiodigt som väktarnas attityd gentemot de unga ändrats till det bättre.
– Våra anställda har medlat och fått katt-och råttaleken att ta slut. Om en tonåring gör sig skyldig till skadegörelse sätter sig de unga och deras vårdnadshavare ner tillsammans med köpcentrets representanter och funderar hur skadan kan gottgöras. Det kan handla om att tvätt och måla en vägg eller plocka fimpar. Så vitt jag vet har ingen gjort sig skyldig till ny skadegörelse efter en sådan arbetsexercis.
Stationens barn har sexton anställda plus tiotals frivilliga. En del av dem finns på kaféet, andra jobbar med uppsökande ungdomsarbete på stan. Gemensamt för alla är en låg tröskel för att ta kontakt. Men det är inte bara mot unga man vänder sig. Det handlar också om att få myndigheterna och andra som jobbar med unga att samarbe- ta bättre.
– Man måste veta vem man ska ringa när det behövs. Problemet är att samhället är så byråkratiskt, det finns vattentäta skott mellan olika sektorer. Vi talar varmt för nätverksarbete. När unga personer behöver hjälp är det inte heller sagt att behovet uppdagas under kontorstid.
Projekt mot gatuvåld
Christian Wentzel är mån om att framhålla att majoriteten av tonåringarna har det riktigt bra. För dem är Walkers kafé en kravfri miljö där man får hänga med kompisar, utan köptvång eller någon som prackar på en program.
– Men det finns ungdomar som har problem, de kan ha flera typer av problem. Dem försöker vi också nå.
Wentzel är entusiastisk över ett nytt projekt mot gatuvåld. För några år sedan blev en äldre man utsatt för oprovocerat gatuvåld i östra Helsingfors. Mannen, som avled i sviterna, hade varken arvingar eller testamente och hans tillgångar tillföll Statskontoret. Eftersom han flera gånger efter misshandeln sagt att han vill motarbeta gatuvåld slutade det med att Stationens barn och ungdomcentralen sökte och fick en del av hans pengar för att jobba mot gatuvåld i östra Helsingfors.
Är gatuvåld ett problem i Helsingfors?
– Medierna som vill ha klickvänliga rubriker kan lätt få en ovan läsare att tro att världen är hemskare och mörkare än den är. Staden är sannolikt lugnare i dag än den varit, om man ställer våldet i relation till invånarantalet. Men samtidigt växer Helsingfors och invånarna blir fler.
Utsiktslöshet problem
Christian Wentzel, 43, förstår att framtiden oroar många unga.
– Tidens tand rår inte på vissa av ungdomens grubblerier. Men samhället omkring har ändrat en hel del sedan jag var tonåring. Tempot är snabbare, man måste veta vad man vill i ett mycket tidigare skede. Trots att det finns olika hjälpinsatser blir man lättare efter, och då hamnar man i en jobbig uppförsbacke. Det materiella välståndet har ökat men det gör inte folk lyckligare.
Varje generation har sina egna utmaningar.
– De som nu växer upp tampas med en pessimism som inte bara gäller Finland, vilket var fallet på 1990-talet. Utsiktslösheten som uppstår när man inte hittar sin plats i samhället är alltid en personlig tragedi.
Wentzel tycker att föräldrarna borde snacka mer med sina barn.
– Det primära ansvaret för uppfostringen ligger hos föräldrarna, skola och föreningar kompletterar och hjälper där det behövs. Det är viktigt att inte bara prata med barnen, man måste också lyssna. De egna erfarenheterna behöver inte länge vara relevanta. Försök ha pejl på vad som händer i den digitala världen och ajour med vad de unga använder. Medelålders människor är på Facebook, men det är helt ute bland unga.
Som verksamhetsledare för Stationens barn vill Wentzel bidra till en ännu bättre dialog.
– Det här är en billig verksamhet om den kan förhindra utslagning av unga. Fast det är svårt att mäta resultatet. Sannolikt syns det först om tjugo år, på individnivå. Vi träffar förstås också ungdomar som får hjälp här och nu.