Hällregnet väckte Havis Amanda till liv
Ett sjuttiotal tappra trotsade Helsingforsdagens hundväder för att följa Alexander II, kejsarinnan Alexandra och Aurora Karamzin på den traditionella dramarundvandringen till några av de mest kända statyerna i centrum.
Rundvandringen som går ut på att sex minnesmärken vaknar till liv för att berätta sina historier om Helsingfors i svunna tider började vid stadens äldsta offentliga minnesmärke: obelisken Kejsarinnans sten vid Salutorget. Där hälsade kejsarinnan Alexandra publiken i egen hög person, eskorterad av sin hovdam Aurora Karamzin.
Kejsarinnan berättade om sitt första besök i Helsingfors 1833 tillsammans med kejsaren Nikolaj I.
– Det skapade sådan uppståndelse i staden att man kunde ha trott att det var revolution på gång. Jag minns att gendarmerna hade allt sjå i världen att hindra folk från att supa sig redlösa.
Ur regnet dyker plötsligt kejsarinnans son kejsar Alexander II upp och förklarar upprymt hur han blev kansler vid universitetet bara sju år gammal. Aurora Karamzin minns kejsarens ungdom väl.
– På Träskända gård lät jag bygga en egen toalett i sammet åt kejsaren. Vilka fantastiska fester vi hade där, berättar Karamzin, innan hon ledsagar "pöbeln" vidare mot Havis Amanda i andra ändan av Salutorget.
Där väntar den 19-åriga parisiskan mademoiselle Marcelle Delquini, skulptören Ville Vallgrens modell för Havis Amanda, i fransk sekelskiftesdräkt.
– Aldrig har jag fått så mycket godsaker som när jag var Villes modell, och det syns kanske också i mina former. Ville sade alltid att inga konstverk kan födas utan god mat, gott sällskap och mycket att dricka, säger mademoiselle Delquini.
– Amanda får sin kraft ur havet, precis som Helsingfors. Ändå var det ju många som upplevde min nakenhet som oförskämd och min pose som onaturlig. Och så tyckte man att torskarna i fontänen borde ha varit gäddor. Vilket trams, fortsätter hon.
Runeberg möter Amanda
Borta vid Runebergsstatyn i Esplanadparken väntar en mycket solenn nationalskald, som högtidligt hälsar på kejsaren, kejsarinnan och Karamzin. Men vid åsynen av Havis Amanda rynkas Runebergs panna.
– Fröken, jag tror inte vi träffats förr.
– Det har vi nog. Borta vid fontänen.
– Javisst, jag känner inte igen er med kläderna på, säger Runeberg, innan han börjar recitera bonden Paavo på finska med sådant patos att också en grupp japanska turister stannar upp för att lyssna på stroferna.
Efter Runebergsstatyn går vandringen vidare till minnesmärkena över Alexander II, Zacharias Topelius och Eino Leino.
Evenemanget hör till de mest traditionella på Helsingforsdagen, som firats sedan 1959.