Socialarbetare lämnar kapellet i Kampen?

Fritänkarna ifrågasätter det moraliska i att staden, som årligen betalar 230 000 euro för de fyra socialarbetarna i kapellet, lierar sig med kyrkan på det här sättet.

Det tysta kapellet vid Kampen har blivit en succé. Dörren går i ett och både turister och vanliga helsingforsare tittar in. En del vill sitta en stund i kapellet, men många kommer för att prata med någon av de fyra socialarbetarna eller en präst eller diakon.

Det går lätt när man inte behöver beställa tid och när ingen ifrågasätter ens problem.

– Väldigt många vill bara prata. Jag hade ingen aning om att ensamheten bland människorna i Helsingfors var så stor, säger Emilia Viljakainen, som förr jobbade som uppsökande socialarbetare.

Hon delar in ensamheten i tre kategorier. De som är totalt ensamma, de som har vänner, men inte vågar prata om sina problem med dem, och de som känner en existentiell ensamhet.

– Vi frågar först om de vill tala med en präst eller en socialarbetare. Många väljer oss.

En del av klienterna kommer många gånger. Förutom att diskutera problemen och nysta upp vad de beror på, erbjuder socialarbetarna konkret hjälp.

– Många är så kraftlösa att de inte orkar ta itu med att fylla i blanketter eller att ringa till olika instanser för att reda ut till exempel sina ekonomiska problem och då hjälper vi dem med det.

– Vi har ju ett brett nätverk och kan vidarekoppla människor till olika kamratstödsgrupper eller hobbyer. Det märkliga är att många, helt onödigt, känner stor skam för att de inte klarar av att sköta sina affärer och problem.

Emilia Viljakainen berättar att många senare kommer in och tackar för det stöd de fått och att saker nu har ordnat sig för dem.

Hon har förvånat sig över att lika många män som kvinnor viker in i kapellet.

– Många av dem talar först om helt andra saker, som kapellets arkitektur, innan de i en bisats säger att min fru dog för tre månader sedan.

Emilia Viljakainen säger att socialarbetarna i kapellet gör ett stort förebyggande arbete som sparar både tid och pengar för Helsingfors stad, samtidigt som det besparar klienterna lidande.

Av samma åsikt är Tarja Jalli, som är verksamhetsledare i kapellet.

– Vårt samarbete med socialarbetarna är guld värt. Helheten ger mycket mer än de enskilda delarna och de som kommer hit kan få hjälp med många olika saker på en gång, säger hon.

Som exempel nämner hon att någon vars man/hustru just dött kommer för att prata med en präst. I samma veva dyker det upp konkreta frågor kring ekonomi och boende som också måste redas ut.

– Socialarbetarna kan logistiken och stadens strukturer för socialt arbete och kan nysta i den ändan. Jag hoppas att social- och hälsovårdsnämnden har mod att låta det här samarbetet fortsätta, säger hon.