Foto: Benjamin Suomela. Kalkstrecken och flaggorna, det vill säga konstverket Vindar och riktningar, har visat sig svårt att underhålla.

Helsingfors högsta kulle förfaller

Utsikten från Malmgårdstoppen saknar motstycke. Men backen har blivit ett alltmer vanvårdat inslag i stadsbilden – staden har planer men inte pengar.

– Trappstegen är väldigt sneda på tre ställen. På ett ställe saknas en planka, säger Jukka Salminemi som är mitt i ett av dagens två motionspass på Malmgårdstoppen.

Salminiemis teknik är slipad. På fem minuter tar han sig upp och ner för de 420 trappstegen, ett pass består av mellan åtta och femton vändor. Han är långt ifrån ensam om att trappträna.

– Ibland är det rusning. Både halvprofessionella och professionella använder trapporna, säger han.

Malmgårdstoppen med sina 90 meter över havet och sluttningar är också populär bland terrängcyklister som byggt ramper och cyklat upp stigar. På vintern är det kälke och pulka som dominerar.

Oberoende av årstid är det många som går upp till toppen bara för att andas och titta på vyerna.

– Nyårsaftonen 2009 var jag här första gången. Jag trodde inte att det var sant att det finns ett sådant här ställe. Sedan dess har jag kommit hit regelbundet för att slappna av och samla krafter, säger 17-åriga Jesse Nikkanen.

Tomi Savolainen besteg kullen redan i slutet av 1980-talet, när den ännu användes som deponi för fyllnadsmassor.

– Det är alltid folk här. När åskväder är i antågande är det som vackrast. Synd att det är så förfallet.

Tillsammans med Sari Rimpiläinen listar han bristerna: trapporna är dåliga, belysningen bristfällig och om inte grässlänterna skulle vara så ovårdade kunde man ha picknick i eftermiddagssolen.

– Motionsredskap skulle passa bra här, säger Rimpiläinen.

Plan samlar damm

Precis det som Savolainen och Rimpilä lyfter fram finns i stadens tre år gamla plan för skötsel och utveckling av Malmgårdstoppen. Men varken ståltrapporna med inbyggd belysning, de nya motionslederna eller utomhusgymmet har avancerat. Och ser inte ut att göra det inom den närmaste tiden.

– Planen är bra. Men det finns inga pengar för alla projekt i budgeten. Vi måste prioritera lekparker och barnens säkerhet, säger områdesplanerare Jere Saarikko på byggnadskontoret.

Enligt honom är trapporna i så dåligt skick att det inte längre börjar löna sig att reparera dem.

– Det borde byggas nya, viket beräknas kosta över 100 000 euro.

Har staden något ansvar om någon faller och skadar sig i de lutande trapporna, Jere Saarikko?

– Ja, men man måste kunna bevisa att det beror på bristfälliga konstruktioner. Det räcker inte med att de lutar.

Kan man vara nöjd med hur Malmgårdstoppen ser ut i dag?

– På sätt och vis är det mer hållbart med ett område som är mer naturenligt, då lämpar det sig för friare verksamhet. Dessutom är området så stort, två gånger större än Brunns­parken. Det skulle kosta enormt mycket att till exempel trimma gräset. Men visst borde det finnas mer välskötta delar, precis som det föreslås i skötselplanen.

Saarikko säger att byggnadskontoret i dag inte kan styra över pengar till Malmgårdstoppen.

– Det behövs ett politiskt beslut för det.

Ingen giftbacke

Malmgårdstoppen växte mellan åren 1976 och 1997, när jordmassor fraktades bort från nya bostadsområden. Liknande backar finns i Svedängen och Nordsjö. Enligt Mikko Suominen, projektchef på byggnadskontoret, lurar inga hälsorisker i kullen.

– Det fanns inga regler för förorenad mark på den tiden. Men det handlar i så fall om små mängder, det var ingen soptipp. Det mesta är grus, sand och lera.

Kommer man någon gång att behöva överskottsmassorna, Mikko Suominen?

– Nej, det är ingen idé att riva upp kullarna.

Han tycker att det är positivt att kullarna används för rekreation, men beklagar att det inte finns pengar för underhåll.

Riitta Partanen på byggnadskontoret, du koordinerar frivilligarbetet på stadens mark. Vad kan invånarna göra för Malmgårdstoppen?

– Stadsborna kan göra mindre jobb, till exempel hålla området rent och rycka upp gråbo. Något mer vidlyftigt kan inte göras förrän vi utreder saken.