Utländsk statsmakt låter funkishus förfalla

– Det är en skam, så säger alla! Men det är inte så mycket vi kan göra, säger Anita Mellin, aktiv i sällskapet Brändöborna.

Det vitrappade funkishuset på Brändövägen 46 är i uruselt skick. Fönstren täcks av fanerskivor. Vinden viner in genom ett trasigt fönster i dörren på baksidan.

Den som kikar in genom hålet möts av flagnande målarfärg, fula graffititaggar och ekande tomhet. Huset ritades 1938 av Arne Helander.

Våren 1945 flyttade Anita Mellin med sin familj till Brändö.

– Jag kommer ihåg att jag köpte mitt första tuggummi i Gustafssons kolonialvaruhandel som låg i bottenvåningen av huset på Brändövägen 46. På den tiden åkte också spårvagnen förbi precis utanför huset.

1950 bodde hon i ett hus som låg hundra meter från funkisbyggnaden. Barndomshemmet har ersatts av den irakiska ambassaden, som också äger tomten på Brändövägen 46.

Skydd i detaljplanen

Byggnadsnämnden i Helsingfors har gett ambassaden rätt att jämna huset med marken. Helsingfors stadsmuseum konstaterar i ett utlåtande att huset är skyddat i detaljplanen från 1985. När Hbl kontaktar ägaren, den irakiska ambassaden, uppger man att det inte finns några rivningsplaner just nu. Just nu väntar man på direktiv från hemmaplan.

I en två år gammal utredning kom stadsmuseet fram till att byggnadens stomkonstruktion är oskadd och att yttertaket är i skick. Däremot har funkishuset drabbats av fukt- och mikrobskador samt vandalism. Men enligt museet är en renovering inte omöjlig.

Arkitekten Vilhelm Helander, son till Arne Helander som ritade huset, håller med.

– Man kan leva sig in i hur huset kunde upprustas. Det är sorgligt att det utsatts för vanvård så länge. Kan man inte se möjligheterna? I stället fördömer man huset för att det ser mögligt ut.

Helander har bland annat utfört restaureringar av musealt värdefulla byggnader i Helsingfors.

Tillsammans med byggnadsingenjören Jussi Pentinmikko skrev han 2008 ett utlåtande om funkisbyggnaden. Mottagare var både den irakiska ambassaden och byggnadstillsynsverket. Under en träff med den dåvarande irakiska chargé d’affairen föreslog Helander som sista utväg att ambassaden kunde sälja den del av tomten där det tomma huset står. På så sätt kunde det skapas byggnadsrätter på resten av marken, men det var man på ambassaden inte intresserad av.

Potentiella köpare

Vilhelm Helander minns att han som barn besökt huset flera gånger. Så här beskriver han arkitekturen: Avskalad, enkel och rättfram funkis.

Vad kunde man hitta på med huset?

– Jag har föreslagit personalbostäder på andra våningen och en utställningslokal för till exempel irakisk kultur i bottenvåningen.

På irakiska ambassaden säger man att det varken finns resurser eller intresse av en renovering.

Det finns historiskt värdefulla byggnader som rivits av ambassader förut. Ett exempel är jugendhuset Villa Baumgartner i Brunnsparken.

– Brittiska ambassaden fick riva villan 1972 trots att den var värdefull och ritad av Lars Sonck, säger Helander.

FN ägde tomten

Heikki Kukkonen, som var ordförande för Brändöborna i tolv år, kommer ihåg turerna kring funkishuset.

– Vi var intresserade av att köpa huset och rusta upp det. Men det var på den tiden när USA hade invaderat Irak. Det här betydde att FN hade övertagit den irakiska statens egendom utomlands. Det kändes orätt mot det irakiska folket att beröva dem värdet av deras egendom, säger den pensionerade arkitekten.

Lauri Jääskeläinen, verkchef på Byggnadstillsynsverket berättar att man bedrev korrespondens med utrikesministeriet (UM).

– Vi påtalade att byggnaden kunde må bra av att antingen renoveras eller rivas. Men UM tvådde sina händer. De kan ju inte blanda sig i en utländsk statsmakts inre angelägenheter.

Jääskeläinen poängterar också att Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser från 1961 påverkar funkishusets öde. Det är inte bara diplomater som har immunitet, utan också byggnader.