Kronbergets öde är format av konflikter

Det är en spöklik, stilla stämning som infinner sig när vi traskar upp för den smala, slingrande vägen mot Kronoberget. Här, bakom ryggen på Hålvikens moderna bostadsområde på Degerös västkust, strax norr om Oljehamnen, låg en gång i tiden ett livskraftigt samhälle med lyxiga sommarvillor byggda kring förra sekelskiftet.

I dag finns endast ruiner kvar. Hur gick det så här?

"Crono berget" är utmärkt på kartor redan på 1700-talet och spelade en liten roll som telegrafstation under Krimkriget, men det var i slutet av 1800-talet som stadsborna började fly den snabbt växande huvudstaden och bygga sommarvillor på de omgivande stränderna.

De första invånarna vid Hålviken och Haakonsviken (där Oljehamnen i dag ligger) var släktingar till Uno Cygnaeus. En av de regelbundna sommargästerna, den välrenommerade tyske affärsmannen Albert Goldbeck-Löwe, köpte 1913 större delen av området i sitt företags namn. Men hans nationalitet skulle visa sig ödesdiger för hela Kronobergssamhället.

Goldbeck-Löwe hade grandiosa planer för området, men första världskriget lade käppar i hjulet på utvecklingen av parken kring karaktärsbyggnaden Villa Kissinge. Anti-tyska stämningar piskades upp i Finland, och Goldbeck-Löwe fick följa med självständighetsprocessen från exilen i Sverige. Inbördeskriget blossade upp och när de tyska trupperna i april 1918 intog Helsingfors återvände också Goldbeck-Löwe. Under ett par år efter kriget fungerade Villa Kissinge bland annat som rehabiliteringsort för vita soldater.

Det var också på Golbeck-Löwes tid, 1926, som Oljehamnen grundades, vilket innebar slutet för det södra villasamhället vid Haakonsviken. 

Kommunisterna kommer

Det var Goldbeck-Löwes önskan att återinföra "tyskheten" i Finland sådan den var före kriget 1914–1918, men andra världskriget kom att innebära det motsatta för Kronoberget och dess invånare. Sedan Tyskland förlorat stipulerades i fredsfördraget att all tysk egendom i Finland skulle tillfalla Sovjetunionen. Dit hörde också Kronoberget, och redan sommaren 1946 hade Finlands Kommunistiska parti fått hyra sommaridyllen av systerpartiet i öst.

De gamla svensk- och tyskklingande, borgerliga släktnamnen byttes ut mot Kommunistpartiets tjänstemän Mähönen, Parkkari Karvonen och Holopainen och deras talrika barnskaror som nu i sin tur fick njuta av det lilla paradiset. Alkohol förbjöds helt och skyltar med texten ”Privat område – Pääsy kielletty" sattes upp vid infarterna.

Var det en slump att flera vänsterprofiler som tillbringade somrarna på Kronoberget under denna tid blev kända kulturpersonligheter? Elvi Sinervo, Armas Äikiä och Hertta Kuusinen, för att nämna några.

Aarnio vs Helsingfors

Kronbergets moderna era inleddes 1955 då den kände affärsmannen Aarne Aarnio köpte området och fastigheterna av Sovjetunionen för motsvarande 1,5 miljoner euro. Orsaken ska ha varit finansieringen av Kulturhuset, som stod färdigt följande år. Sorgen bland arbetarbarnen och familjerna var stor.

Aarne Aarnio (f. 1917) hade näsa för pengar som få. Som partihandlare under nödåren gjorde han sig en ansenlig förmögenhet, som han bland annat använde för att köpa upp i stort alla tillgängliga markområden i Helsingfors, bland dem Kronberget, med avsikten att låta uppföra moderna bostadskvarter med höghus och shoppingcenter. En byggnadsplan från 1968 visar tolvvåningshus, radhus och affärskomplex i typisk 1960-talsanda. Hade planen realiserats skulle samtliga villor strukit med, liksom mesta delen av naturen.

Helsingfors stad nobbade Aarnios framstöt med hänvisning till bristfällig kommunalteknik, men Aarnio gav inte upp. Han framlade nya planer både 1977 och 1982, men fick bägge gångerna kalla handen.

I ett sista försök skrev Aarnio 1998 ett brev där han bad staden detaljplanera Kronoberget, men staden nobbade honom igen med hänvisning till att områdets öde är sammanlänkat med Oljehamnens.

Stått öde i femton år

Aarnio gav till slut upp sina visioner för Kronoberget och lät i stället, som den gamla patron han var, sina anställda på företaget Palkkiyhtymä tillbringa ferietiden i villorna.

– De var de sista invånarna på Kronberget, och de lämnade stället för tio–femton år sedan. Sedan dess har villorna bara förfallit, berättar fru Astrid Lindroos som bott i närheten sedan 1979 och numera dagligen rastar sin hund i den natursköna terrängen bland rucklen.

– När det var bebott tyckte människorna här inte om att man kom hit, men nu är det rena paradiset, säger hon och sveper med armen i halvcirkel omkring sig.

Stillheten är påfallande. Vid vackert väder rör sig joggare och flanörer här, men nu är allt öde sånär som på två redaktörer, en äldre dam och hennes hund. Snön faller och lägger en barmhärtig slöja över de vulgärt vandaliserade gamla kåkresterna.

– På somrarna hänger det ungdomar i vissa av husen, men vandalismen har så gott som upphört, säger fru Lindroos. Det var värre för fem år sedan. Då tuttades det eld på flera av dem och de klottrades ner.

Klottret verkar dock pågå fortfarande – ett av husen, Lindbergs villa, är "dekorerad" med rätt så färska Angry Birds-motiv.
10 000 nya grannar

Efter en seg tvist som gick hela vägen till Högsta förvaltningsdomstolen är Kronoberget nu i delgeneralplanen märkt som frilufts- och naturskyddsområde.

– Det är en lite kinkig situation att området är privatägt, men vi har ju allemansrätt i Finland, säger projektchefen för Kronobergsstrandens utveckling Jari Tirkkonen.

– Vi har undersökt en massa alternativ, men dammen och lunden som ligger där motiverar att det bibehålls som naturområde.
Söder om Kronberget däremot, vid Haakonsviken och in mot Degerö, finns stora planer på bostadsområde för över 10 000 personer. Enligt ursprungliga planera hoppades man inleda byggandet redan i år, men närdemokratin ställer sina krav.

– Lokala stadsdelsaktiva har naturligtvis besvärat sig över planerna, säger Tirkkonen. Och det är ju deras roll i det demokratiska beslutsfattandet.

En av de aktiva är fru Lindroos.

– Vi har slagits hårt emot stadens planer på det nya bostadsområdet, och särskilt bron de ska bygga över hit från Skatudden. Jag tycker inte alls om det.

Alternativturism

Några nya fastigheter lär inte bli aktuella på Kronberget på länge än. Den enda villan som är i bruk under somrarna numera är Villa Hällebo, och det är utopiskt att de andra rucklen längre kunde räddas på samma sätt. Däremot har

Helsingfors i det öde villasamhället en rätt unik sevärdhet, som förblivit okänd också för många stadsbor själva.

Markägaren Aarnios falang och fru Lindroos önskar knappast fler stöveltramp i idyllen, men det är helt klart att Kronberget i sin nuvarande form är ett enastående utflyktsmål för alternativturism.

Och ju fler som besöker stället, desto fler idéer om vad man kunde omvandla det till kommer att födas.

FRÅGA: Vad tycker du kunde göras av det gamla villaområdet på Kronberget?