Svårt få psykvård på svenska i Helsingfors

Svenskspråkiga i Helsingfors har svårt att få psykiatrisk vård på sitt modersmål om de inte klassas som rent självmordsbenägna.

– Nu har jag försökt få hjälp överallt men vägarna har stängts på alla håll. Jag känner mig helt utestängd ur systemet. Det finns ingen som tar ansvar för mig, säger den unga kvinna som Hbl träffat.

Hennes psykiska problem började för två år sedan när hon fick den ovanliga diagnosen vestibulit, som innebär underlivssmärtor vid samlag. Som en följd av det här lider hon periodvis av depression och ångest, och har aktivt försökt få hjälp för dessa psykiska problem.

Hon började med att köa till Studenthälsans mentalvård. Under kötiden skrev en privatläkare ut antidepressiv medicin. Efter tre månader kom beskedet att Studenthälsan inte kan erbjuda henne vård på svenska.

– De rådde mig att försöka kommunalt och söka mig till Auroras psykakut om jag fick självmordstankar.

På grund av svår ångest sökte sig kvinnan i somras till psykakuten på Aurora sjukhus där en läkare skrev ut mer medicin.

– Jag sa att jag inte vill bli lämnad med en tablettkarta i handen utan behöver någon att prata med – på svenska. Läkaren skrev en remiss till Stengårds psykiatriska poliklinik och lovade att jag skulle bli kontaktad om tre veckor.

– Inget hände, så jag ringde polikliniken som sa att remissen ännu inte behandlats.

Två månader senare fick hon ett brev som upplyste om att en läkare uppskattat att hennes vårdbehov inte var tillräckligt stort för Stengårds psykiatriska poliklinik, den enda poliklinik som ger psykiatrisk specialsjukvård inom öppna vården. Hon råddes kontakta sin egen hälsostation på Drumsö. Läkaren på hälsostationen förnyade hennes recept och konstaterade att hon borde få tid till en svensktalande psykiatrisk sjukskötare. När sådana inte fanns att tillgå fick hon tid till en finskspråkig dito.

– Enligt henne finns det ingen möjlighet för mig att få tala med en psykiatrisk sjuksköterska som kan svenska. Hon har rekommenderat att jag kontaktar Helsingforsmissionens krisjour för unga.

Kvinnan har alltså, efter två års tappra försök, inte lyckats få tid till någon svenskspråkig inom psykvården i Helsingfors. I stället har hon fått recept efter recept och förvisats till en tredje sektorns krispunkt. Vid varje kontakt med hälsovården har hon bemötts på finska.

– Jag har fallit igenom alla system. Hade jag varit finskspråkig hade min situation säkert sett helt annorlunda ut, men jag klarar inte av att prata om mina känslor på finska. Det verkar som om man måste vara självmordsbenägen för att få hjälp på svenska. Ett tungt byråkratiskt moln hänger över mig. Om man mår lite sämre orkar man inte kämpa så här mycket för att få hjälp. Jag har heller ingen aning om vem som ansvarar för uppföljningen av min medicinering.

Resursbrist
Så här ska det inte få gå till. Det är samtliga tjänstemän och politiker Hbl har talat med överens om. Men faktum är att det går till på det här viset.

Enligt hälsovårdscentralens chefspsykiater Tuula Saarela är bristen på svensktalande inom psykiatrin i Helsingfors ett stort problem.

– Just nu finns det bara en svensktalande psykiatrisk sjuksköterska i Helsingfors. Men hon hinner inte ta hand om alla patienter. Många i personalen kan säkert tala svenska men de är rädda för att göra det, säger överskötare Hilkka Heikkilä.

Dålig koll i nämnden
– Det här är verkligen beklagligt. Men sedan vi förlorade vår plats i hälsovårdsnämnden har vi haft svårt att påverka de här sakerna, säger fullmäktigeledamot Maria Björnberg-Enckell (SFP).

Enligt hälsovårdsnämndens ordförande Jouko Malinen (SDP) är resursbristen på den svenska sidan ingenting nämnden har så stor koll på.

– Det låter som om kvinnan har haft dålig tur, men jag medger att jag inte känner till de svenskspråkiga tjänsterna helt och hållet, de är annorlunda organiserade, säger Malinen.

Gunvor Brettschneider, ledamot i socialnämnden och före detta ledamot i hälsovårdsnämnden, skakar på huvudet år Malinens kommentar.

– De får inte skjuta ansvaret ifrån sig och skylla på organisatoriska skillnader. Det är stadens plikt att se till att man får vård också på svenska.

Hälsovårdsnämndens viceordförande Seija Muurinen känner inte specifikt till situationen på psykiatrisidan men jämför med bristen på svenskspråkig personal inom stadens äldreomsorg.

– Inom stadens äldreomsorg har det varit svårt att få svensktalande personal eftersom svenskspråkiga vårdare hellre söker sig till stiftelserna. Men det är självklart viktigt att patienterna får tala sitt modersmål, både inom psykiatrin och inom äldreomsorgen. Vi borde kanske ta upp saken till diskussion i nämnden, säger Muurinen.

HNS nämnd för den språkliga minoriteten ordnar på onsdag ett seminarium där man diskuterar bland annat samarbete och ansvarsfördelning inom den svenskspråkiga psykiatriska verksamheten i huvudstadsregionen.