Metron växer 100 meter varje dag

Det är kolmörkt, förutom bilens lyktor och någon enstaka ficklampa. Stora maskiner står parkerade här och där men mycket liv syns inte till. Ibland kommer byggarbetare i lysande västar emot i grupper på två eller fler. Längs väggarna löper tjocka ledningar, som leder elektricitet till maskinerna.

Vi befinner oss i en tunnel ungefär 40 meter under Gräsviken. Här kommer Västmetron att trafikera mellan Mattby och Gräsviken om några år.

Enligt Matti Kokkinen, vd för Länsimetro Oy, har byggarbetet hittills gått relativt problemfritt.

– Än så länge har vi inte stött på några problem och tidtabellen ser ut att hålla.

I Gräsviken pågår sprängningsarbetet. De två parallella metrotunnlarna är nu ungefär 800 meter långa och har snart nått bron till Drumsö. Kokkinen säger att bergets kvalitet påverkar hur snabbt arbetet går.

– Som bäst kommer vi sex meter framåt med en sprängning och oftast görs två i dagen på en byggplats. Stöter vi på svåra bergsorter kan det kräva fler sprängningar och då går det långsammare framåt.

Sammanlagt på de olika byggplasterna kan man spränga närmare 100 meter varje dag. Själva sprängningen tar bara några sekunder - det är arbetet före och efter som tar tid.

– Ibland spricker inte berget rätt och då måste det fixas. Som här till exempel, säger Kokkinen och pekar på tunnelväggen.

Just nu pågår arbetet på sju olika byggplatser i Helsingfors och Esbo.

– Sedan får vi hoppas att tunnlarna möts och att vi inte räknat fel, säger Timo Kotineva, som övervakar arbetet i tunneln.

Inget tystlåtet arbete

De mörka tunnlarna lyses då och då upp av en förbipasserande arbetares pannlampa, men för det mesta är det tomt på folk. Kotineva kör vant bilen genom den mörka, ojämna tunneln tills en bergsvägg kommer emot. Så här långt har sprängningsarbetet kommit. I slutet av veckan fortsätter de framåt.

I slutet av tunneln står en enorm borrmaskin vid namn Emma.

– Alla våra maskiner har kvinnonamn. Senast hade vi en Iris, säger Kotineva.

Tystnaden bryts då maskinen börjar borra med ett öronbedövande ljud. Snabbt blir vi tillsagda att sätta öronskydden på oss.

Trots att arbetet pågår långt under marken tränger sig en del av ljudet upp.

– Vi har fått in relativt lite klagomål från invånarna. Vi försöker att göra det mest högljudda arbetet under sådana tider på dygnet att vi inte stör de som bor i närheten, säger Kokkinen.

Svåra jobbförhållanden

Sammanlagt sysselsätter byggandet av Västmetron ungefär 450 personer. Av dem tillbringar en stor del sina arbetsdagar nere i de mörka tunnlarna.

– Det är nog inte alla som klarar av ett sådant jobb, säger Kokkinen.

Arbetet i tunneln är inget för den klaustrofobiske. En gång fick de vända om med en besökare som drabbades av panik i den mörka underjorden.
Här vill man inte gå vilse.

– Ingen får gå ner ensam. Man är alltid två och två, försäkrar Kokkinen.

Inga värre personolyckor har inträffat nere i tunnlarna. En av arbetarna halkade och slog huvudet men fick inga allvarliga skador. Ändå är man noga med säkerheten.

– Vi en räddningsplan för alla tillfällen ifall en olycka skulle ske och Räddningsverket är hela tiden uppdaterade om vad vi håller på med, säger Kokkinen.

Positivare attityd

Då planeringen av Västmetron började var många kritiska. Med tiden har ändå inställningen blivit positivare.

– Nu undrar folk mer varför vi inte är klara redan, säger Kokkinen.

Ännu får de otåliga vänta. Några år och en hel del arbete återstår innan metron kan börja trafikera.