Bankkvinnan som blev sparrisdrottning
I april börjar europeisk sparris dyka upp i butiker och på restaurangmenyer, men få känner till att samma grönsak under tiden ligger i finländsk jord och samlar krafter. Först nu är det säsong för den inhemska sparrisen – en delikatess som ofta säljs lokalt och aldrig når butikshyllan. Margot Wikström är en av få finländska odlare.
"Hörde ni? Banktjänstemannen har köpt Tackork gård. Det kommer aldrig att bli till något."
Så lät skvallret när Naguborna fick höra att Margot Wikström skulle sadla om från banktjänsteman till trädgårdsmästare år 2003. Hon ville bevisa motsatsen och jobbade hårt för att starta sin bärodling på Nagu. Nu har även de mest kritiska rösterna tystnat.
– Jag hade gjort och sett allt på banken. Tanken på att fortsätta fram till pensionen var outhärdlig, även om jag trivdes med jobbet. Det som jag saknade var ett fysiskt arbete där jag skulle få vara utomhus. Dessutom hade jag tröttnat på sura kunder som klagade på hur dyrt det var att betala räkningar och hur dåligt det var med euron, säger Wikström.
Att byta pappersarbete mot trädgård var ändå inte lika lätt som Wikström hade tänkt sig.
– Jag trodde att jag kunde odla eftersom jag växt upp på ett småbruk i Pargas, men när jag väl stod på åkern med spaden i handen insåg jag att "jag kan ju ingenting". Därför bestämde jag mig för att gå tillbaka till skolbänken och utbilda mig till trädgårdsmästare.
En splittrad trädgård
I dag känner de flesta Nagubor till Tackork gård och har smakat på de allra mest exotiska bären och grönsakerna som Wikström odlar: bärtry, saskatoon, kvitten, fläder och sparris.
Sparris är en tidig växt. Därför går det bra att kombinera bär- och sparrisodling. Sparrisen förlänger säsongen som annars skulle inledas med jordgubbar till midsommar. Wikström fick först upp intresset för sparrisodling när hon reste i Tyskland och ville vara med från början.
– Jag kan inte säga att jag var bland de första odlarna, men på något vis var jag nog med i begynnelsen när sparrisen blev en grej i Finland. När det finns en vilja att köpa inhemsk sparris gäller det att redan ha skörd, inte att börja odla. För sparrisodling kräver tålamod. Från frö till skörd tar det fem år. Odlar man däremot från rotsystem eller planta tar det tre år.
Efter flera års väntan är det sedan dags för skörd. I fem intensiva veckor ger sparris skörd. Från tredje veckan i maj fram till midsommaren växer sparrisen i en rasande takt. Tillsammans med rabarber är sparrisen det första färska som kommer upp ur jorden.
– Efterfrågan är stor och hela skörden säljs lokalt här i Åbo skärgård. Under dessa veckor får man prioritera plockning framför ogräsrensning och plantering, skämtar Wikström och pekar på det långa gräset.
Få sparrisodlare
Kommersiell odling av sparris är ändå så gott som obefintlig i Finland. Det finns totalt 21 företag som odlar sparris i Finland och i fjol producerades sammanlagt 12 ton inhemsk sparris, vilket inte är mycket i jämförelse med andra grönsaker.
Den största delen av sparrisen importeras i stället från Peru som skeppar ut knippen året om. Under högsäsongen på våren kommer sparrisen från Ungern, Holland och Tyskland.
– Det som är svårt med att odla sparris är att det inte finns några godkända bekämpningsmedel, vare sig för ogräs eller ohyra. Med andra ord måste all rensning skötas för hand. Det är ett handarbete som är dyrt och arbetskrävande. Därför kostar finländsk sparris mer än utländsk, säger Wikström.
En långlivad grönsak för hemmabruk
Det går alltså bra att odla sparris hemma. Har man tålamod att vänta några år utan skörd kan några sparrisplantor i trädgården ge skörd i minst femton år. Men för kommersiell odling är växten lönsam endast i tio år, sedan måste den bytas ut.
– Efter tio år börjar plantorna ge allt mindre skörd. Däremot tar det fortfarande lika lång tid att sköta om plantorna och att skörda dem. Därför planterar jag ut nya plantor varje år. När de första sparrisplantorna slutar ge skörd har jag redan nya som ger skörd.
Wikström vill se att sparrisen blir en vardagsprodukt. Det går att göra nästan vad som helst av sparris: soppa, stekt, kokt, i pyttipanna, rå, i sallad och så vidare.
Var det rätt beslut att sadla om?
– Jag jobbade som en slav här i många år, men det var det värt. När jag ställer mig vid skogskanten och blickar ut över gården kan jag känna en yrkesstolthet. Det är faktiskt jag som grävt dessa gropar och planterat buskarna. Även om jag skulle dö här och nu så skulle jag dö lycklig och lämna kvar ett grönt arv. Bärbuskarna och gården skulle bli kvar och folk skulle kunna se att jag åstadkommit något.