Hästkarlen har gett sitt allt

Det vilar en vemodig stämning över sadelkammaren i Anneberg i Helsingfors. I den slitna lädersoffan sitter Reijo Kuhakoski och bjuder på minnen från sitt mycket speciella liv som hästkusk i Helsingfors. Röken från hans cigarill stiger i lätta spiraler mot taket. Väggarna pryds av fotografier, sadlar, betsel och en hel rad prisrosetter från körtävlingar med hästspann.

– Det var ingen konst för mig att köra spann. Jag är ju van vid Helsingforstrafiken och vet hur man undviker att buckla till någon. När man skall in i en portgång skall man på centimetern veta hur man kör, säger han.

I över trettio år har Reijo Kuhakoski upprätthållit en tradition som inleddes redan i början av 1800-talet i Helsingfors då de första istvostjikerna uppenbarade sig i stadsbilden.

Hästdragna hyrvagnar som klapprade fram läggs kullerstensgatorna var ända fram till 1900-talets början en lika vanlig syn som spårvagnarna är i dag. Sedan dess har leden glesnat och i många år har det bara varit Reijo Kuhakoski och hans häst eller hästar som stått stationerade vid häststången vid Kapellet på Esplanaden.

Ända sedan han på 1950-talet som liten pojke fick följa med sin farfar i Korpilampi på körslor i jordbruket har Reijo Kuhakoski sysslat med hästar och det han inte vet om hur dessa djur skall behandlas är inte värt att veta.

– Man skall ha tid och tålamod. Det är så ett ömsesidigt förtroende skapas. Hästen är en spegel av dig själv. Är du rädd blir hästen också skygg. Skrik aldrig åt en häst. Det är med lämpor den skall tas och genom att göra samma saker på samma sätt varje gång skapar man trygghet. Hästen har femtio gånger bättre hörsel än människan och den lyssnar när du pratar lugnt och lågmält med den.

Han fnyser lite åt benämningen hästviskare, även om han med fog kunde kallas så.

– Visst har man bett mig ta hand om besvärliga hästar många gånger, men jag tycker inte att jag kan ta ett sådant ansvar. Alla hästar är olika och beter sig olika med olika människor. Jag hjälper gärna andra med råd, men det är ägaren själv, inte jag, som skall komma överens med sin häst.

Låt inte hästen tänka

Att köra häst i huvudstaden mitt bland all trafik kräver stor koncentration. Förutom alla bilar gäller det att se upp med fotgängare, cyklister och till exempel gropar i gatan.

– Det är bäst att det är jag och inte hästen som tänker. Hästen ser rörelser och beter sig inte logiskt. Om den blir rädd är dess instinkt att fly, jag måste reagera snabbare än den.

Det är finnhästen och ingen annan som gäller för Kuhakoski. Nu har han en åttaårig, brun valack, Poju, som han köpte för tre år sedan.

– Den har lärt sig Helsingforstrafiken i de djupa skogarna i Siilinjärvi, säger Kuhakoski illmarigt.

Men de facto är Poju kolugn.

– En gång blev den rädd för ett par gubbar på en parkbänk, men den går utan att blinka in mellan två spårvagnar. Jag litar på Poju till hundra procent.

Tidigare körde Kuhakoski parhästar. Det är det ädlaste man kan göra, tycker han.

– Med två framför vagnen behöver de knappt dra och när de arbetat ihop en längre tid och man känner deras styrkor och svagheter är det en njutning att köra. Jag körde med Hovi-Totti och Pilarus i tjugotvå år. Om jag måste vända på ett smalt ställe visslade jag och de vände sig på två ben. Med dem tävlade jag också. De var nog de enda hästarna i ett tvåspann som tränat på Mannerheimvägen!

Prinsar och presidenter

Förutom turister och vanliga Helsingforsbor som åkt hästskjuts från Salutorget med sina uppköp har Reijo Kuhakoski haft mer celebert folk på bakbänken i sin vagn, bland annat prins Philip.

– President Tarja Halonen ordnade alltid en privattur på annandag jul vid Talludden. En gång var det Paavo Lipponen som då var talman, som med sina små flickor stod utanför grinden och väntade. ”Jaså, har det blivit maktskifte nu. Det har ingen informerat mig om”, sa jag. Men visst fick Lipponen åka och Halonen fick också en tur med sin dotter.

Efter slädturen bjöds Kuhakoski som vanligt in till Talludden. Stämningen var först lite avvaktande.

– Men när jag sade att ”Nu när både presidenten, talmannen och jag är på plats så kan vi ju ordna upp rikets affärer”, så lättade stämningen.

Reijo Kuhakoski har fyra fina vagnar i sina lider. Förutom den stiliga landån, vagnarnas Rolls Royce, finns det en victoriavagn och Ekbergs gamla stora, bruna vagn som man körde ut brödet med förr.

– Jag har haft många. Den första köpte jag i Polen där man har kvar hantverkskunnandet och gör kvalitetsvagnar.

Han är nog den enda som under det här århundradet, tillsammans med sin hustru, har anlänt till slottsbalen i en landå.

– Det var 2004. En polisman som skulle övervaka trafiken gjorde stora ögon när vi kom åkande.

En era snart slut

Att bara köra istvostjik lever man inte på. Reijo Kuhakoski har vid sidan om det kört taxi.

– Och så har jag varit med i många filmer och tv-serier. När Åke Lindman filmade Din vredes dag på 1970-talet bodde jag i Obbnäs i en husvagn i ett och ett halvt år och hade också hästarna där. Då basade jag för 54 hästar. Filmen handlade om Helsingfors på 1700-talet. Numera görs film med så liten budget att allt sådant faller bort. Dessutom känner rekvisitörerna numera inte till de rätta benämningarna på seldon och vagnar och vet inte vad de vill ha. Jag hoppade av från filmningen av Där vi en gång gått eftersom jag inte fick manus och inte i god tid fick veta vilken rekvisita som behövdes.

Nu lägger Reijo Kuhakoski tömmarna på hyllan. Hjärtat krånglar och han klarar inte längre av att jobba.

– Jag hade så gärna sett att någon skulle fortsätta efter mig och jag skulle ha lärt upp honom och delat med mig av mina erfarenheter. Men ingen har nappat på möjligheten. Det är klart att det här inte är något vanligt jobb, snarare en livsstil. Man skall kunna mycket, från att sko en häst till att se till att passagerarna har det bra.

När augusti går mot sitt slut stänger Kuhakoski stalldörrarna för gott. Poju och de tre ponnyerna han har säljs, liksom allt som påminner om livet med häst och vagn. En era går i graven.

– Det blir svårt. Det här har varit mitt liv. Jag vet inte hur jag skall klara det, säger han tyst.