Foto: Richard Nordgren

Siciliens viner

Medelhavets största ö, Sicilien, har en fantastisk historia som ett mål för krigiska aktiviteter och fredlig handel under tusentals år. Vinhistoriskt var grekernas bosättning här redan för 2 500 år sedan av central betydelse.

Den aktiva kolonisationen av vinkunnigt folk skapade odlingar och efterlämnade sedan druvsorter lämpliga för solstänkta trakter.

Ön är rik på arkeologiska monument, vackra tempel och palats.  Här finns ofta bilder från vingårdar, skörd och muntra dionysiska orgier. Vinguden hade en klar roll i att hålla moderlandets inflyttare vid gott humör.

En av orsakerna till att de sicilianska vinerna håller hög nivå är det franska inflytande under början av 1800-talet.  Vid samma tid blomstrade de franska vingårdarna när både Bordeaux och Bourgogne reste sig ur förfallet under och efter revolutionen. Erfarenheterna därifrån tillämpades också på Sicilien.

Vinproduktionen på ön är i dag mycket innovativ, där man med finansiell EU-hjälp har tillämpat högklassigt tekniskt kunnande med temperaturkontroll både vid pressning, jäsning, filtrering och lagring. Både lokala och internationella druvsorter presterar här sitt yttersta med verkligen mogna och friska viner som resultat.

Odlingsförhållanden

Landskapet är mycket varierande, med bergskedjor och djupa dalar. I öster reser sig vulkanen Etna, som gjort att marken är mycket svavelrik och vinerna därför får en spännande unik karaktär.

Den brännande solen markerar Afrikas närhet och ger mustiga kraftfulla röda viner. I väster finns vingårdarna delvis på en högplatå, som ger svalare växtbetingelser och därmed en möjlighet att också producera fräscha vita viner med lämplig syra.

Vintyper och druvor

Entusiasmen för öns viner över hela världen föddes med de mustiga och kraftfulla röda vinerna gjorda på urgamla druvsorter som nero d´avola och andra. Bland de vita kan främst nämnas grillo. De egna druvorna blandas ofta med franska sorter, men det finns också viner enbart gjorda på sauvignon blanc, chardonnay cabernet och merlot.

Klassifikation av Siciliens vinodlingar omfattar en del i den högsta klassen, ”DOC”, som dock ställer så stora krav på detaljer att produktionen blir besvärlig. Den generella ursprungsbeteckningen ”IGT Sicilia” ger odlarna större frihet och är därför den mest populära.

En särskild karaktär får öns vinutbud genom starkvinet Marsala och av viner gjorda på druvan moscato. Den senare förkommer i olika former, som bordsvin, mousserande eller gjort till starkvin. Särskilt läckert är det söta vinet Moscato di Pantelleria, från den lilla ön med samma namn halvvägs till Afrika.

Vin produceras på 175 000 hektar, vilket ger ca 8 miljoner hektoliter per år. Det finns över 120 000 vinbönder, så det är verkligen småbrukarland. Kooperativens roll är därför av central betydelse.

Marsala

Detta hela Italiens namnkunniga starkvin är värt att notera som kollega till de motsvarande från Spanien och Portugal. Det anses först ha ”tillverkats” av engelsmannen John Woodhouse som importerade stora mängder av det på 1800-talet.

Amiral Nelson gjorde sitt till för att marsala blev känt genom att göra det till det officiella ”marinvinet”. Han ansåg att det var det bästa hans besättningar kunde få i allmänt vederkvickande syfte.

I alla tider har marsala ansetts vara ett utmärkt vin inte bara i kocken utan också i maten. ”Zabaione” med detta vin som ingrediens var ett ”måste” för cirka 20 år sedan.

Marsala klassificeras på olika sätt: ”oro”, ljust och lätt, ”ambra”, som genom fatlagring mognar och får denna färg, och ”rubino”, en sällsynt men elegantare version. 

Det finns också ett annat sätt att indela vinet i olika typer beroende på smaken; ”fine”, som är söt, ”superiore”, som är halvtorr, ”vergine”, en helt torr version som anses vara den förnämsta, och ”speciale”, med tillsatser av exempelvis kaffe, grädde eller ägg.

De vita versionerna av Marsala är vanligtvis gjorda på druvan grillo, medan för de röda används perricone och calabrese.

Vid tillverkningen är utgångspunkten ett torrt vin som tillsätts vinsprit och sötas med ett annat sött vin eller inkokt druvmust. Härefter fatlagring, ofta med tillämpande av ”solerametoden”. Denna innebär att ett äldre fat avtappas på en del vin, och därefter fylls upp med årets produktion. Nästa år samma procedur. Detta ger en jämn kvalitet med en blandning av många årgångar.