Lindberg skrev bok om sin depression

Minna Lindberg gav i våras ut boken Diagnos F32.1 där hon utlämnande och detaljerat berättar om sin depression. Boken inleds med ett självmordsbrev där hon ber familj och vänner om ursäkt.

”Jag genomförde aldrig mina planer utan gömde undan brevet” skriver hon i första kapitlet. I dag, ungefär ett år efter att hon lämnade in det färdiga manuskriptet till förlaget Litorale, mår hon bättre än på länge.

– Ett benbrott märker man genast och omvärlden märker det också. Med psykiska problem är det annorlunda. Man märker heller inte genast när man blir bättre. Men med tiden märker jag att jag orkar med saker jag inte gjorde för ett år sedan.

Många blev förvånade när Lindberg berättat om sin depression. Hon har alltid haft många järn i elden, bland annat som ungdomspolitiker. När hon 2008 inte blev omvald till SU:s förbundsordförande fick hon en orsak att fundera över sin livsriktning och länge ignorerade tankar och känslor dök upp till ytan. Det ledde till sömnsvårigheter, självförakt och sjukskrivning.

Frågan varför är något hon grubblar mycket på i Diagnos F32.1. ”Jag har ingen rätt att vara deprimerad. Jag har inte blivit utsatt för någonting i min barndom, ungdom eller i vuxenlivet. Jag har inte någon samhällelig rätt att känna det jag känner” skriver Lindberg.

– Det är svårt att inte ha en konkret orsak. Jag har ännu inget direkt svar på den frågan, men genom terapin har jag fått en lite klarare bild av mig själv.

Avmystifiering var en av orsakerna till att Lindberg ville skriva boken som är ett hopkok av autentiska dagboksanteckningar och nyskrivet material.

Lindberg tror att hennes vänner alltid uppfattat att hon haft gott självförtroende och att hon själv därför också trott det.

– Men självbild, självförtroende och självkänsla är inte samma sak. Bara för att man talar inför hundratals personer på en kongress betyder det inte att man har en sund självbild.

Politiken

Under några år hade Lindberg fler förtroendeuppdrag än vad de flesta har under sin livstid. Ändå föraktade hon sig själv och förminskade sina bedrifter. Efterhand har hon insett att hon ställde orimliga krav på sig själv.
Just nu vill Lindberg inte tillbaka in i politiken.

– Det känns lättare att föra fram någon annan än sig själv. Om man vill framåt i politiken måste man tro stenhårt på sin sak. Jag har vacklat i många frågor, till exempel i Natofrågan.

Under åren som president för Ungdomens Nordiska Råd fick Lindberg träffa många intressanta människor och lära sig nytt om sig själv.

– En som lämnade ett starkt intryck med sina tankar om mångkulturalism var norsk-pakistanska ståuppkomikern Shabana Rehman – hon som lyfte mulla Krekar.

Under våren gjorde Lindberg praktik på Utrikesministeriet och fick upp ögonen för doldisjobben bakom politikerna.

– Tjänstemännen gör mycket mera politik än vad jag tänkt på tidigare.

I höst ska hon vara Carl Haglunds kampanjchef i kommunalvalet.

En del bekanta har ifrågasatt Lindbergs beslut att öppet gå ut med sin depression.

– Det är klart jag funderat på om det kommer att påverka mina chanser att få de jobb jag vill ha i framtiden. Men Carl Haglund sa en fin sak när han fick höra om sjukdomen. Att jag är ett bra exempel på att man kan få förtroende trots att man talat öppet om sina svårigheter. Och var fjärde person jag berättat för har avslöjat egna psykiska problem – som ätstörningar eller förlossningsdepression.

Papperskrig
Lindberg anser att det är galenskap att försäkringsbolagen inte ersätter terapi.

– Dessutom finns det en stor misstänksamhet inbyggd i FPA:s ersättningssystem – som om de tvivlar på att man verkligen är sjuk.

Hon fick avslag på sin ansökan om förlängd sjukdagpenning eftersom hon orkat släpa sig till sju föreläsningar på två månader, och därför inte ansågs tillräckligt sjuk. Senare fick hon avslag på sin första ansökan om att få terapi ersatt.

– När jag äntligen beviljades ersättning måste jag snart ansöka på nytt om ersättning eftersom de ville ha bevis på att jag fortfarande var i behov av terapin. Papperskriget kändes övermäktigt.

Lindberg räds inte att skriva om känsliga ämnen. Pro gradun som snart ska lämnas in handlar om kvinnlig omskärelse – dels om de omskurna kvinnornas kontakt med finska myndigheter, dels om myndigheternas bemötande och attityder.

– Myndigheterna verkar oftast ha en tycka-synd-om-attityd gentemot kvinnorna som alla har ganska olika inställning till omskärelsen. Men ingen av dem vill se sig själv som offer – lika lite som jag själv har velat ses som ett offer för depressionen.