Saarinens kulturväv får upprättelse

Sedan årets början har hon haft en väggbonad av ovanligt slag i sin vävstol i Bobäck i Kyrkslätt. I höst överlämnas den till Bobäcks skola för att pryda en vägg i lärarrummet.

Det är kopian av mittpartiet på Loja och Eliel Saarinens väggbonad The Festival of the May Queen som i all tysthet håller på att ta form. Och det är inte vilken bonad som helst. Originalet vävdes på 1930-talet av vävare i Loja Saarinens studio i Michigan, USA. Loja var formgivare, keramiker och hustru till arkitekten Eliel Saarinen.

Väggbonaden i Bobäck på 229 gånger 263 centimeter är en hälften så stor kopia av väggbonaden i Michigan på 5 gånger 5 meter som Loja och Eliel Saarinen lät göra för Kingswoodskolan i Cranbrook.

Loja och Eliel Saarinen skänkte kopian till Bobäcks folkskola 1952. Där hängde den i närmare sextio års tid utan att någon fäste vikt vid den. Inför skolans 60-årsjubileum, som firas i höst, beslöt Bobäcks byaförening att rädda väggbonaden.

– Det är en nationell klenod, säger Ann Jonasson.

Det är den enda textilväv, designad av Loja och Eliel Saarinen, som finns bevarad i Finland och som vävts i Studio Loja Saarinen i Cranbrook i USA.

Eliel Saarinen bodde på Hvitträsk i Kyrksätt innan han emigrerade till Amerika i början av 1920-talet. Där kom han att göra en fantastisk karriär.

Han reste till Chicago för att ta emot ett första pris i en arkitekttävling och kom i kontakt med en amerikansk byggherre som bad honom planera ett campus i Cranbook. Det kom att omfatta bland annat Kingswoods pojk-, flick- och konstskola med tillhörande bibliotek, kyrka och andra byggnader.

Hustrun planerade textilierna till de olika byggnaderna. Det var här som den ursprungliga väggbonaden The Festival of the May Queen skapades och hängdes upp.

Gåva till Bobäcks skola

Efter kriget ville Saarinen göra en insats för sin förra hemort. Det berättas att han sände aktier till hemlandet som omvandlades till pengar för att man skulle kunna bygga en folkskola i byn. Till invigningen donerade sedan Eliel och Loja Saarinen väggtextilen som hängdes upp i ett klassrum – och glömdes bort.

Saarinens väggbonad, som har varit hos en konservator i Lojo för upputsning och genomgång kommer att ställas ut i Lojakabinettet i Kyrkslätts nya kommunhus. Den nya väggbonaden, som Ann Jonasson nu väver, omfattar mittpartiet av den gamla och hängs upp i lärarrummet i Bobäcks skola. Eliel och Loja Saarinen nämner uttryckligen i donationsbrevet att deras väv skulle hänga i Bobäcks skola.

– Min version av väggbonaden mäter 1 gånger 1 meter och utgör det vackra mittpartiet av väven, som föreställer ungdomens hyllning till ledarinnan. Den omfattar tre kvinnogestalter som bär upp en blomgirland och vid deras sida en söt liten hund, säger Ann Jonasson.

Eleverna blir inte heller utan. De får en bonad tryckt på linnetyg, som hängs upp i skolans aula.

Millimetergenomgång

Ann Jonasson inledde sitt arbete för ett år sedan genom att kartlägga bonaden i minsta detalj.

– Jag fick lov att ha bonaden hemma hos mig i vävstugan. Under tiden satte vi in ett extra lås på dörren och mörklade fönstren för att nationalskatten säkert skulle vara i gott förvar och inte mera utsättas för dagsljus, berättar hon. Plötsligt kändes den som en oerhört dyrbar skatt.

Mönstret ritades upp på millimeterpapper för att kopian skulle bli så exakt som möjligt. Det var ett petnoga jobb att få fram det rätta mönstret, färgerna och inte minst att hitta garn av rätt tjocklek och kvalitet som passade till inslag i väven. Den ursprungliga väven består av linne-, ull- och silkestrådar i en mängd olika färgnyanser, noga räknat närmare 170 olika färger. Väven har linnebotten och linneränning (varp) och alla inplockade figurer är vävda i otroligt tunna garner i allt från hallonrött, mörkrosa, turkos och gult till grått i silkesgarn, pärlgarn, lingarn, gammalt fint moulinégarn, tunnaste ullgarn och bomullsgarn. Bonaden hade hängt i dagsljus i årtionden. På baksidan, bakom fodertyget där solen inte kommit åt att förstöra färgpaletten, finns de ursprungliga färgnyanserna kvar.

Konservatorjobb

För textilkonservatorn Hanna Kos­kinen på Tupulatäkki i Lojo var det lätt att ta itu med bonaden efter Ann Jonassons genomgång.

– Vi började med att mäta pH-värdet för att avgöra hur bonaden skulle rengöras.

Färgerna har blekts, några trådar hade brustit och en fläck visade sig vara svår att avlägsna. Eftersom bonaden inte tålde vattentvätt har den varsamt putsats med specialverktyg. Fodret på baksidan har sprättats bort och tvättats skilt för sig och därefter sytts tillbaka. Bonaden är ändå i överraskande gott skick, säger hon.

Loja Saarinen hade antagligen flera rikssvenska väverskor i sin studio. Mycket tyder på det eftersom man använt HV-teknik, kännetecknande för Handarbetets Vänner i Sverige. Det är fråga om en ganska tät väv med endast ett fåtal glesa partier.

– En finsk väverska skulle ha använt en annan teknik, säger Jonasson.

Saarinens bonad är vävd liggande så att höjden på väven utgör bredden i vävstolen. Med våra mått har det varit en enormt stor vävstol och flera väverskor har suttit i rad och vävt.

– Jag har aldrig kastat bort en garn­ända som varit användbar, säger Ann Jonasson.

Under årens lopp har min samling vuxit tack vare att jag fått överta garn och trådar av vänner, bekanta och ärvt av släktens kvinnor. Strumpstoppningsgarn från 1950-talet och lingarnet som följde med vävstolen jag köpte 1966 och mycket annat. Allt har jag sparat. Nu har de kommit väl till pass, säger hon och lyser av stolthet.

Eliel Saarinen
(1873–1950)

Finländsk-amerikansk arkitekt och stadsplanerare. Byggde i jugendstil på 1920-talet.

Hans första stora arbete var finska paviljongen vid världsutställningen 1900.

Hans mest kända verk är det egna hemmet Hvitträsk i Kyrkslätt 1902.

Hans mest betydande verk är järnvägsstationen i Helsingfors 1909.

Han ritade Finlands nationalmuseum 1904.

Han anses vara en föregångare inom modernt förortsbyggande.

Han flyttade 1923 till Cranbrook, Michigan, USA.

Han byggde campus Cranbrook Educational Community på 1940-talet.