Foto: Colourbox

Solrosen – en framtidsvision

Femmorna skriver. Den här artikeln är en del av Hbl:s specialsatsning på Helsingforsdagen den 12 juni 2012 och skriven av en femteklassare i Haga lågstadieskola.

I framtiden är allting gjort av plast eller metall. Allting sköts av maskiner, därför är människorna överviktiga och växthuseffekten bara ökar. Jättelika högar med skräp ligger överallt. Människorna krigar, och nästan varje timme uppfinner någon ett nytt och förfärligt vapen. Hela tiden är det någon som mördar någon eller flera. Man har stängt in alla djur i burar i ett stort hus. Men det största problemet är att man har huggit ned alla träd, så syret på jorden håller på att ta slut. Vilken sekund som helst! Det märkligaste med framtiden är att alla vet vad som händer men ingen gör någonting åt saken. Men alla människor är inte sådana. Det finns en del som vill göra något åt saken, men som inte kan.

Aurelia heter en flicka som varje dag tänker på samma sak. Träd. Växter. Eftersom alla träd är nedhuggna, är trä en ovärderlig skatt. I hela hennes stad finns bara en liten platta av trä. Den vaktas dag och natt av många hundra vaktrobotar. Men Aurelia tänker inte på träd som pengar.
Hon tänker på träd som syre, som ekologiskt material och mat. Tänk att inte behöva tänka på hur mycket man andas! Tänk att få slippa allt det där förfärliga konstgjorda materialet! Tänk att få äta ekologisk mat som inte är framställd i ett laboratorium!
Och alla dessa skatter kommer bara fram ur ett litet, litet frö. Och jord för fröet var det ju ingen brist på. En kilometer utanför staden fanns en jättelik hög med jord. Alla hade dumpat sin jord där eftersom man ansåg den vara onödig. Ingen visste hur de skulle bli av med den.
Och vatten kunde man framställa i laboratorium. Det gick inte att dricka, men det dög antagligen för växterna. Bara hon hade två små frön och ett bi. Aurelia hade läst på om hur växter förökar sig. Ett bi hade hon i hemlighet som husdjur. Hon hade lyckats hålla det vid liv i ett halvt år.

En dag för många år sedan då Aurelia satt i sitt rum hittade hon en gammal metallkista längst bak i sin garderob. Hon antog att den som bodde där före dem hade glömt kvar den. Den var låst och hade ett kodlås. På utsidan satt en lapp: ”Vad vill du?”
I dag satt Aurelia som vanligt i sitt rum. Hon tog fram den gamla lådan och funderade över lappen. ”Vad vill du”? Hon suckade. Hon tryckte in sitt svar. Hon hade gjort det många gånger, olika svar, och visste inte vad hon väntade sig. ”Jag vill rädda världen”
Lådan gick upp med ett klick. Inuti låg någonting litet. Hon tog ut det. Ett frö. Hon flög upp från sin säng och rusade i väg för att köpa vatten och hämta jord.
Hon lade jorden i en kruka och fuktade den med vatten. Försiktigt lade hon ner fröet och täckte det med ett tunt lager av jord. Hon såg till den varje dag, och jorden var alltid fuktig. Hon väntade. Och väntade. Ingenting hände. Hon väntade ännu mera. Till slut gav hon upp. Men av gammal vana vattnade hon den fortfarande. Tiden gick och snart var det dags för hennes mammas årliga ”vädrardag”.

Man fick bara vädra en gång om året för att spara syre. När Aurelia slog upp fönsterluckorna gav hon till ett förvånat rop. Hela hennes kruka började vibrera. Plötsligt sköt en liten grodd med en liten knopp fram ur jorden. Utan att tänka sig för stack hon fram handen och kände på grodden. Det hade alltså lyckats till slut! Plötsligt sköt grodden uppåt igen.
Den for ut genom det öppna fönstret. Och kvar vid den hängde Aurelia. Högre och högre for hon. Människorna där under stod och gapade. Till och med de allra överviktigaste klättrade ur sina maskiner och anslöt sig till klungan.
Växten började vibrera hårdare och hårdare. Med ett dån sprack knoppen och en jättelik solros vände sig mot solen. Och mitt i den satt Aurelia. En vindpust skakade solrosen och det regnade ner frön. Människorna där under blev helt galna. De rusade omkring. Först förstod Aurelia inte vad de gjorde, men sedan insåg hon det.
En del slog sönder maskinerna och formade blomkrukor av plåten. Andra kom släpande på stora säckar med jord. Folk bar på stora dunkar med kemikalievatten. Någon hade satt upp en skylt vid solrosen. ”Ett frö per man” stod det på den. Det hade redan börjat bildas en kö. Alla ville ha en egen växt. Fröna räckte till alla, stora som små. Efter en vecka hade redan alla frön växt färdigt.

Folk prövade om de gick att äta, eller om de dög som mat för djuren. På matprövningsrobotarna, några av de få som sparats. De visade om maten gick att äta. Folk prövade om växterna gick att bygga med. Med byggrobotarna, som också sparats.
Man skrev om vem som hade hurdana växter och satte in bilder i tidningen. Man skrev om de gick att äta, hur de smakade eller om de gick att bygga med. Ingen behövde oroa sig för syret längre då hela världen blomstrade.
Soldaterna kallades hem från krigen för att odla blommor. Man gjorde vattenkannor av vapnen. Och vad gäller skräphögarna så hällde man lite kemikalier på dem och så gick de att använda som gödsel. Snart var allting gjort av trä.
Folk mådde bättre och slutade att mörda varandra. Man släppte ut djuren ur burarna och de trivdes ute i det fria. Men det fanns ett problem. Växthuseffekten. Men nu när forskarna inte längre var upptagna med att uppfinna vapen så var de nära en lösning på problemet.
Och allt detta tack vare ett litet, litet frö.

Ronja Forsén fick i uppdrag att föreställa sig Helsingfors den 12 juni 2062 och skrev den här berättelsen.