"Jag är inte en ålder, jag är en människa"

– Jag drömde aldrig om att bli modell. I hela mitt liv har jag bara svarat ja då folk frågat om jag vill göra någonting. Det har lett mig från Sibbo till London, Paris, New York och tillbaka till Paris. I dag bor jag i Paris och har ett fritidshus i Norrland i Sverige, säger den före detta fotomodellen och filmstjärnan.

För fyrtio år sedan åkte en ung Carita Järvinen till Paris. Hennes exakta ålder vid den här tidpunkten, säger hon, är helt irrelevant.

– I Norden är vi fullständigt besatta av ålder. Det är oviktigt att veta exakt hur gammal jag var när jag åkte ut i världen. Jag är inte en ålder, jag är en människa.

Järvinen berättar om en journalist som frågade Coco Chanel om hur gammal hon var.

– Coco svarade att hennes ålder beror på tidpunkten, situationen och på det sällskap hon umgås med just då. Och i sällskap av just den här journalisten kände hon sig tusen år gammal. Sedan slängde hon ut journalisten. Det var slut på den intervjun.

När Carita Järvinen kom till Paris på 1960-talet var Coco Chanel redan modeindustrins Grande Dame. Järvinen blev erbjuden att söka jobb som mannekäng för Chanel.

– Chanels dräkter var väldigt trendiga vid den här tidpunkten och jag började genast fundera på vilken av dräkterna jag skulle välja. När säsongen var slut fick nämligen alla mannekänger välja ut en dräkt åt sig. Jag var också nervös, alla visste att Coco var en hård och sträng dam och jobbade man för henne ville hon att man skulle tillägna hela sitt liv åt Chanel. Coco ville aldrig vara ensam.

Järvinen berättar hur hon gick upp för de stora trapporna som ledde till Cocos Chanels ateljé och såg den berömda modeskaparen sitta rakt framför sig.

– Coco satt alldeles tyst med sitt perfekta röda läppstift och en cigarett i den ena handen. Hennes blick var mörk och genomträngande och det kändes som om hon såg rakt igenom mig. Jag ville gärna jobba för Coco Chanel som jag beundrade väldigt mycket, men jag var inte redo att bo och leva med henne. Jag ville ha min frihet till ett liv utanför mitt jobb.

Flera månadslöner på en dag
Järvinen provande några dräkter och fick promenera fram och tillbaka framför Chanel.

– Då slog det mig att jag kunde tjäna lika mycket på en dag som modell jag skulle förtjäna på flera månader som mannekäng för Chanel. Om jag fortsatte jobba som modell kunde jag köpa dräkterna med mina egna pengar!

Järvinen tackade nej till att jobba som mannekäng för Chanel, fortsatte som modell och betalade själv för sina Chanel-dräkter, -väskor och -skor.

– Jag gjorde uppdrag för Marie Claire, Elle och de andra modetidningarna och fick ofta klä mig i Chanel fastän jag inte jobbade för modehuset.

På 1970-talet trappade Järvinen ner lite på modelljobben och stannade hemma för att ta hand om hushåll och barn. Hon började också använda allt mer av Yves Saint Laurent-dräkter.

– På 70-talet gjorde Yves Saint Laurent de snyggaste dräkterna. Alla ville klä sig i hans skapelser så mina väninnor och jag brukade ringa upp varandra inför större middagar och försäkra oss om att vi inte klädde oss exakt likadant.

I dag är Järvinen mer intresserad av att rädda naturen än att klä sig i Chanel-dräkter. Hon har grundat den ideella arbetsgruppen Protect Natura 2000 och använder delvis publiciteten kring sig själv och sina Chanel- och Yves Saint Laurent-dräkter för att uppmärksamma miljöbrott som sker i norra Sverige.

Järvinen har ett fritidshus uppe i Järvsjö i Hälsningland norra Sverige och snart gick ryktet om hennes samling Chanel och Yves Saint Laurent som fanns upphängda runt om i huset. Snart fick kulturprogrammet Kobra nys om dräkterna och gjorde ett helt program om Järvinen och Coco Chanel. Det ledde mer uppmärksamhet av media och till några föreläsningar och utställningar av dräkterna runt om i Sverige.

Nu har utställningen flyttat till Heinola konstmuseum. Där finns det drygt 25 Chanel-dräkter och lite fler av Yves Saint Laurent.

– Jag träffade museichefen Kari-Paavo Kokki som ställa ut mina dräkter på hans museum. Otroligt nog hade min bror tagit mig på en allmogeutställning till just Heinola museum och jag älskade det! Därför ville jag gärna att mina dräkter skulle visas upp just här. Kläder är kultur och konst.

I huset i Älvsjö hänger de dräkterna och Järvinen berättar att hon ser dem som konstverk och kultur, men att hon fortfarande också klär sig i dem.

– Jag använder fortfarande en del av kläderna. Min favorit är en mörkblå kaftan med guldknappar från Yves Saint Laurent. Den har använts på en modevisning och den lilla lappen med modellens nummer och årtalet 1976 hänger fortfarande kvar.

Järvinen gillar inte uttrycket att klä sig efter sin ålder.

– Karl Lagerfeldt sade att det inte är passet som bestämmer vad man får klä sig i, det är benen. Men ärligt talat tycker jag inte att det är speciellt snyggt med massor av smink och leopardmönster på medelålders damer. Unga kvinnor skulle jag avråda från att ta tatueringar. Om man absolut vill ha en tatuering kan man ta en som man klistrar på huden.

Det är inte heller nödvändigt att klä sig i nya plagg varje gång man ska gå på fest, man ska inte bli slav under modet och se det som en ära att komma klädd i samma kläder i stället för att ständigt köpa nya kläder.

– Mode är inte att man klär sig från topp till tå i en dräkt från en designer och tror att man på så sätt har stil. Det viktigaste är att man känner sig bekväm i sina kläder, sedan kan man piffa upp sin outfit med accessoarer.
Järvinen tycker fortfarande att det är intressant med mode, men håller fast vid att man ska sätta sin egen prägel på det man klär sig i.

– I början av 1970-talet var jag bjuden på en middag i London med bland annat Roman Polanski, hand gravida fru och fotografen och filmregissören Jerry Schatzberg var också med. Jag ville sätta min egen prägel på en av mina Chanel-dräkter. Det var 70-tal och man skulle ha minikjol så jag klippte av kjolen så den blev kortkort. Chanel skulle ha hatat det! Hon avskydde knän och sade att det inte finns någonting fulare än leder.

Utställningen pågår fram till den 2 september 2012