Efter en stunds hjärnstillestånd ploppar svaret och ruttbeskrivningen fram. Den envetna inre navigatorrösten kommenderar fram ett antal backsteg och vänstersvängar, men när de väl är utförda står ressällskapet i hjärtat av Berghäll.

Vännerna Mari Kuusisto, Aurora Salmi och Antrei Riukula kliver upp på Rökberget. Från de vårhala stenarna bakom Berghälls bibliotek i Helsingfors kan man se vinden slita himlen i grå trasor. I det grå blänker solen fram som polerad metall. Stenhällen ligger bara några meter från vännernas skola, gymnasiet Kallion ilmaisutaidon lukio. I skolan är det rökförbud, men här, bara några meter åt sidan, sätts den regeln ur spel.

Bryta mot normer
Vännerna på berget balanserar inte bara på de hala stenarna just nu, utan också i gränslandet mellan barndom och vuxenliv, i det skedet som frågor om vad man får och inte får göra, vad man kan och inte kan göra, slinker genom hjärnan oftare än förr. Den magiska 18-årsgränsen är passerad, men vardagslivet är fortfarande fast förankrat hemma hos föräldrarna och den mentala ryggsäcken är lastad med erfarenheter om hur det är okej att vara och vad som är okej att uttrycka.

Om vännerna på hällen kunde göra som skrönornas häxor och flytta sig till andra världar på ett ögonblick, och valde att hamna lite mer än trehundra år tillbaka i tiden, skulle de förmodligen vakta sina ord väl. Under de värsta häxjakterna i Sverige och Finland under andra halvan av 1600-talet kunde minsta gest eller ord som skapade avundsjuka i omgivningen leda till straff för trolldom och häxeri. Skvaller och misstankar verifierades av barnvittnen, som inför domare och Kungliga Trolldomskommissionen kunde berätta historier som skickade såväl familjemedlemmar som bybor till bålet eller bödeln.

Vad är det då som får folk att se med oblida ögon på dagens unga vuxna?
– Det kan till exempel vara svårt att vara öppet bisexuell, säger Antrei, som i vänkretsen sett hur fördömande till och med den egna familjen kan vara när de sköraste hemligheterna kryper fram.
Mari säger att också annorlundaskapet följer sina egna regler.
– I vårt gymnasium är det olikheten som är normen. Det är okej att vara annorlunda och att högljutt vädra sina åsikter. I min förra skola fanns inga elever med rastaflätor och loppiskläder, säger hon.
– Ja, men hos oss ska man helst vara annorlunda på rätt sätt, invänder Antrei.
Aurora nickar.
– Visst. En snyggt och prydligt klädd elev med samlingspartistiska åsikter kunde få sneda blickar hos oss, säger hon.
Om rött hår eller fel åsikter förr kunde leda till häxmisstankar och mobbning så kanske det är andra egenskaper som drar till sig obehaglig uppmärksamhet i dag.
– De tysta och försynta kan lätt bli offer för något slag av mobbning, säger Mari.

Lov att vara sig själv
På kaféet Femte linjen är det ingen som tittar snett på Antreis trollkarlshatt eller benrangelshandskar. Däremot bär en av de anställda in en knotig häxa genom dörren och ställer henne på snedden mot en pelare. Helgen till ära, liksom.

En trappa upp, i antikvariatet som hänger ihop med kaféet, meddelar Ulla-Britt Öhman att Berghäll minsann är Blåkulla och att hon är familjeföretagets häxa. Sekunden efter skickar hon i väg ett hackligt skratt genom rummet.

– Här hos oss får man vara annorlunda om man vill. I det här företaget är vi lite annorlunda och den som bråkar om det åker ut. Jag kom från Närpes på 60-talet och har bott i den här stadsdelen i trettio år. Kalla mig häxa eller rivig, men i den här butiken finns det plats för personlighet.

Det är alltså hos Öhman man borde fråga efter lokala transportmedel – om man skulle få för sig att utforska orten lite noggrannare än bara från berget.
Skrönornas skröna är att resan till Blåkulla företas med kvast. Och för att få kvasten att lätta och ta fart behövs enligt vissa källor smörjmedel. Frågan är om det måste köpas under disk eller kan hittas i hyllan på närmaste apotek. Under häxförföljelserna ansågs det ibland viktigt att ta reda på hurdan häxsalva kvasten smorts med. Ryktena beskrev den effektiva smörjan som ett hopkok av paddor, ormar och fladdermusblod. För att pressa de häxanklagade – både kvinnor och män förresten – på hemligheten om salvan användes bland annat tumskruvar. I minst ett av fallen lär skruvandet ha lett till bekännelse, fastän flygsalvan senare visade sig vara högst ordinär skokräm.

– En modern häxa kan väl rida på en golvlampa, säger Ulla-Britt och kör ner de frågvisa till källaren, trots att hon inte har någon dammsugare att erbjuda.
Senare samma dag i en annan del av Berghäll – i köp- och säljaffären Keko vid Åstorget – säger ägaren Irmeli Ahola det gymnasieeleverna redan har satt fingret på.
– Att hitta Blåkulla är lätt. Det finns överallt, för det finns mellan våra öron. Det är där våra rädslor, fördomar och själens fattigdom slår rot om vi låter dem göra det.