Torparliv. Lindeberg beskriver i detalj hur det ser ut hemma hos Nydals. Teckning: Henrik Lindeberg 1931.

En kärleksförklaring till stenslott och torparliv

Torparliv är ett tidsdokument och en skildring av torparväsendet i början av 1920-talet på Sjundby gård i Sjundeå. Författaren heter Henrik Lindeberg och det är utifrån hans efterlämnade skrifter boken getts ut.

När Henrik Lindeberg blev godsförvaltare på Sjundby gård var han en ung och oerfaren ingenjörsstuderande, 23 år gammal. Helt oinsatt i gårdens verksamhet var han inte, eftersom han hade vuxit upp på Pickala gård. De två gårdarna, som inte ligger så långt ifrån varandra, sköttes i sambruk och som barn hade han fått följa med sin far på inspektionsresor till Sjundby. Han lärde sig att älska gården och det gamla stenslottet.

Han var begåvad med en systematisk läggning. Förutom att han var en skicklig tecknare, fotograf och klippare, kunde han förena lusten att skriva och berätta med analys och juridiskt tänkande. Humor saknade han inte heller, det vittnar siluettsamlingar av oxgubbar, torpare och arrendatorer om, kompletterade med korta dialektala minnestexter.

Lindeberg efterlämnade tvåhundra sidor handskriven text, teckningar, handgjorda kopior av gamla ägokartor, detaljerade planritningar av torpens bostadstomter och svartvita fotografier av torp och uthusbyggnader. Med denna guldgruva som grund har boken kommit till.

Iakttagare

Som ung godsförvaltare tog han sitt uppdrag på allvar. Han iakttog, reflekterade och sammanställde. Han forskade i gårdens stora arkiv, skrev, sorterade och bevarade texter som hänförde sig till hemgården, torpväsendet och de omgivande människorna. En av hans viktigaste uppgifter i början av 1920-talet var att avveckla torparsystemet på Sjundby. Till nedmonteringen av det gamla jordbruks- och torparsystemet ställde han sig positiv, men ansåg att inlösningstiden var alltför kort. Han tyckte att staten borde ha deltagit i kostnaderna, åtminstone för de bönder som ännu 1918 råkade ha torpare kvar i verksamheten.

Ett tidens tecken

Det gamla torpar- och jordbrukssystemet var förlegat på grund av att lantbruket hade mekaniserats och det omgivande samhället moderniserats. Det var tidens gång och det var Lindeberg medveten om.

För eftervärlden är det en lycka att Lindeberg gillade statistik, kartor, tabeller och staplar. Han antecknade flitigt, ritade av byggnader, fördjupade sig i enskilda detaljer och fastnade med pennan i allt från fönster och staket till trädgårdar och slänggungor.

När Sjundbytorpen inventerades 1903 kunde man räkna ihop sammanlagt 477 byggnader. Dessutom förfogade gården själv över 181 hus så sammanlagt fanns det vid den här tiden 658 byggnader på Sjundby. Det var inget litet samhälle.

Hembygdsverket

Margareta Segersven, systerdotter till Henrik Lindeberg, har ställt Sjundby gårds arkiv till förfogande. Sigbritt Backman har skickligt och omsorgsfullt redigerat och sammanställt manuskript och skisser till en helhet. Samarbetet med Richard Elgert har utfallit väl. Med fantasi och blick för helheter lyfter han det dig­ra manuskriptet till en vacker och stilig helhet. Boken är underhållande och läsaren fascineras av både layout, färgplanering och innehåll. Det är många som dragit sitt strå till stacken genom att låna ut fotografier, ge synpunkter och tips vid sammanställning och redigering av materialet. Det har gjort torparboken till ett unikt dokument över en tid som flytt.

Boken finns till försäljning i Luckan i Kyrkslätt och Karis, på hembygdsmuseet i Sjundeå eller via marinagrotell@gmail.com eller tfn 09-25 611 13.