Resan till den officiella sanningen

Sedan ett par år får turister åka tåg från Kina till Pyongyang i Nordkorea. Innan dess var det bara flygtransport som var tillåten.

– På vägen kunde man se järnvägsstationer med bara soldater på perrongen. På en av stationerna stod en flicka som faktiskt duckade och kröp ihop när hon såg oss vita män inne i tåget. Hon trodde säkert vi var amerikaner, och med den inskolning hon fått blev det en chock, säger Tommi Lempinen, en av journalisterna på resan.

Ingen av journalisterna reste som journalist, det hade varit omöjligt. Alla hade någon annan funktion att skriva in i visumansökan. Alla bilder är följaktligen tagna diskret ur turistperspektiv för att undvika trubbel.

Pyongyang är en socialistisk ideal­stad med samma estetik som Östra Böle ungefär. När den finländska gruppen skulle samlas utanför So­cialistiska bokhandeln märkte de att samma person flera gånger passerade gathörnet, dök ner i en kulvert och kom upp igen med ny rock i andra ändan av kvarteret. När han såg att han var upptäckt försvann han.

Truman Show på riktigt

Redan vid gränsstationen hade gruppen upplevt en scen som mest påminner om filmen Truman Show, där en pojke utan att veta om det växer upp i en tv-show med dagliga sändningar.

På en stationsperrong rullar någon fram en försäljningskärra full med varor. Några välklädda civilpersoner med paraplyer under armen går långsamt förbi. På andra sidan tåget kör nya och lite äldre bilar förbi, tillräckligt långsamt för

att uppmärksammas. Det tar ett tag innan finländarna märker att det är samma personer som vandrar på perrongen och samma bilar som kör av och an på vägen. Och ingen köper någonting av försäljaren.

På landsbyggen verkar all tillgänglig mark ha tagits i bruk för odling, ända upp på banvallen finns ofta odlingar. Jordbruksmaskinerna inskränker sig vanligen till gräftor och någon enstaka oxe.

– Vi såg inga överviktiga nordkoreaner, men inte heller några utmärglade. De enda överviktiga verkar finnas på maktens allra högsta topp i dagsläget, säger Lempinen.

Alltid övervakade

Den övervakande instansen förekom nästan överallt. Både privatbilar och taxibilar följde efter gruppen, och en privat bil hade dessutom en fotograf i baksätet.

– När vi stannade vid ett av de många monumenten som hyllade makten eller makthavaren kom en Fiat Siena med tonade rutor rakt mot gruppen, och vi hann se att en man med teleobjektiv förevigade oss på bild, säger Lempinen.

– Vi hade två statliga guider med oss överallt, och dessutom en generallöjtnant ur folkarmén som övervakade guiderna. Ändå krävdes det ytterligare ledsagare som höll sig i bakgrunden, säger Lempinen.
Kulisshotell

Kulissverkligheten byggdes på i Hotel Yanggakdo på en ö i Taedongfloden som delar Pyongyang. Enligt förhandsuppgifterna är det 170 meter höga hotellets alla 1001 rum fullbokade, men på grund av en ”plötslig avbokning” lyckas en del av resenärerna boka om sina dubbelrum till enkelrum.

Hissen har ingen knapp till femte våningen, vilket kan tyda på att den är full av annan verksamhet. Och trots den nästan totala beläggningen verkar de övriga våningarna misstänkt öde. Hissen stannar ibland på mörklagda våningar.

– Man kan förstås inte säga att allt är negativt i Nordkorea. Huvudstaden har inga köer. Luften är frisk och man hör fågelsång. Innevånarna verkar tro på det politiska systemet, men visst känns det ibland som att besöka yttre rymden. Ingenting av det vi är vana vid fungerar på samma sätt i Nordkorea.

Guiderna talade perfekt engelska, men på en direkt fråga svarade de att de aldrig varit utanför landets gränser. ”Vi har en så högklassig utbildning att vi inte behöver åka utomlands”, sade en av dem.

– När vi avtackade generallöjtnanten önskade en av oss honom välkommen till Finland.

”Maybe someday. Someday. Someday”, svarade han sedan han slutat skratta.