Illustration: Mikael Bobacka

Svårflirtat
 på pakkoruotsi 

Man må tycka vad man vill om den obligatoriska svenskan, men medan politikerna i Helsingfors käbblar måste tusentals lärare ändå se till att eleverna klarar sina examina. Men hur motiverar man killarna i keps längst bak i klassen? 
Kanske genom att ta in en nordbo i klassen.

Decembermörker, köttbullar i brunsås, snöslask och lektion i svenska. Livet kunde inte vara tråkigare för eleverna i gymnasiet i Vieremä i Norra Savolax. Hit kommer få svenskspråkiga, men likväl ska ungdomarna traggla glosor och få betyg i ett ämne som de tror sig aldrig komma behöva.
– Ibland känns det väldigt tungt att undervisa i svenska, säger läraren Tuija Juntunen.

Hon berättar att många elever redan innan de satt sig i klassen bär med sig föräldrarnas negativa inställning till svenskan och finlandssvenskarna. ”Bättre folk”, ”tvångssvenska”, ”varför inte ryska”, Tuija försöker förklara och motivera.
– Det finns många fördomar och okunskap kring svenskan. Jag försöker undervisa att finlandssvenskarna är precis som alla andra, och att svenskan är viktig för oss även i framtiden.
Hon känner av det hårdnande debattklimatet kring språket. Ibland slår hon av teven på kvällarna när det blir för mycket negativt. 

Det bor cirka 4000 personer i Vieremä. Här finns ishockey, företaget Ponsse och en grillkiosk. Har du inte tänkt dig en karriär inom dessa tre institutioner kommer du förmodligen dra så fort skolan slutat.
Jag är på en slags charmturné i Karelen och Savolax. Rundresan är ett initiativ från Svenska nu och Nifin, Nordens institut i Finland. Det är ett led i en kampanj för att höja svenskans och de nordiska språkens popularitet i landet.

Under en vecka har jag besökt ett tiotal skolor för att berätta om hur det är att vara svensk, och om mitt yrke som journalist.

Jag har visat klipp från min dokumentärfilm, pratat om min stora arabisk-svenska familj, om Hufvudstadsbladet och finlandssvenskarna. Högst exotiska företeelser när man befinner sig 500 kilometer från Helsingfors.

Det är inte svårt att se hur attityderna mot svenskan påverkar inlärningsförmågan och intresset. Kunskaperna i de olika klasserna varierar från de ungdomar som pratar nästan flytande till de som efter tre år med svenska på schemat fortfarande inte kan presentera sig eller räkna till tio.

Störst respons får jag när jag skriver ”Finland-Sverige 6-1” på tavlan.

Man ser det på killarna längst bak i klassrummet. Demonstrativt tittar de ut genom fönstret, liksom filosoferande över mörkret utanför. Får de en fråga rodnar de genast under kepsen eller stirrar ner i bänken. Det är mot just den muren av killar i keps som jag har svettats och stångat pannan blodig den här veckan. Störst respons får jag när jag skriver ”Finland-Sverige 6-1” på tavlan.

Men jag tänker på alla de pedagoger som inte har en förlust i hockey-VM att charma sina elever med, utan måste göra det här arbetet varje dag, år ut och år in. Alla svensklärare jag möter är kvinnor, och alla har finska som modersmål. Vieremä ligger långt från beslutsfattarna i huvudstaden, men det är de här kvinnorna som ska genomföra den officiella språkpolitiken.

Trots allt finns det ljuspunkter också, finska studenter som trotsar den antisvenska vågen, och tagit till sig språket som sitt eget. Precis som på många andra platser är eleverna i Vieremä intresserade och nyfikna på gästen som kommit står framför dem. För en stockholmare är det lite av ett mirakel att mitt i den savolaxiska skogen hitta en klass elever som pratar svenska. Det är de här ljusglimtarna som gör det mödan värt för en språklärare.
– Många av mina elever älskar svenska språket och studerar flitigt. Det är inte bara hopplöst, skrattar Tuija.

En av dem är abiturienten Siiri Komulainen. Hon drömmer om att bli doktor, och har förstått hur viktigt det är med språkstudier. När det ringer ut till rast erbjuder hon sig att prata en stund.
– Svenska språket är en del av Finland. Dessutom kan nästan alla prata engelska, det är roligt att kunna något annat också.

Det var Siiri som ropade ”bättre folk” tidigare på frågan om vad eleverna visste om finlandssvenskarna.
–Ja, men det var på skämt. Jag tycker det är något positivt. Det är coolt att de flesta finlandssvenskar är tvåspråkiga.

Jag frågar hur många svenskspråkiga hon har mött i Vieremä.
– Nästan inga. Förra sommaren när jag jobbade på campingen här kom det in ett gammalt svenskt par som inte kunde engelska.

Staden har fler kopplingar till Ryssland än till Sverige och Svenskfinland. Hon skulle själv gärna läsa både svenska och ryska, om tiden räckte till. På något sätt kan hon förstå varför hennes skolkamrater tycker att det känns tokigt att studera svenska mitt i Norra Savolax.
– Kanske är det tvånget som gör dem så irriterade och arga.

– Svenskan är politiskt laddad i dag, och det finns en historia bakom missnöjet, men hur många ungdomar vet vad de kommer behöva eller inte behöva längre fram i livet. Hur många skulle välja matematik?

Jag frågar Siiri och hennes lärare vad som skulle hända om man tog bort tvånget, skulle det inte gå lättare att lära sig ett språk om man inte hatar det?
– Svenskan är politiskt laddad i dag, och det finns en historia bakom missnöjet, men hur många ungdomar vet vad de kommer behöva eller inte behöva längre fram i livet. Hur många skulle välja matematik? säger Tuija.

Siiri håller med om att det kan vara svårt att välja innan man vet vad man vill bli.
– Men det viktigaste är bra och engagerade lärare som Tuija.

Vi pratar om mediernas roll i att påverka attityderna till svenska språket. Tuija tycker att journalisterna har ett ansvar att göra debatten mer saklig. Dagens polariserade läge spiller över och påverkar stämningen i klassrummen. Mycken tid får läggas på att förklara varför eleverna måste läsa svenska.
– Det är en fantastisk hjälp för oss att få besök utifrån. Men det är alldeles för sällan. Det betyder så mycket när de inser att de faktiskt behärskar lite svenska, säger Tuija.

Hon berättar att hon försöker skapa kontakter i Österbotten och skaffa vänskapsklasser i svenskbygder. I år har det inte funnits intresse och tid, men hon märker skillnaden direkt i elevernas engagemang efter att de fått åka och hälsa på en svenskspråkig klass.  

Med mig på turnén följer Maja Skanding. Hon har gjort flera liknande resor runt om i landet med projektet ”Låna en nordbo”. Sedan fem år tillbaka har hon arbetat som lärare i norska i Helsingfors.
–Alla finländska elever borde ha vänskapsklasser, båda språken.

Hon beskriver det som en aha-upplevelse för de finska ungdomarna när de möter svenskspråkiga som behärskar lika lite finska som de kan svenska. I flera klasser där hon varit har det uppstått kärleksrelationer över språkgränserna. Det är inte bara romantiken som blommar ut, språkkunskaperna höjs också, när man tvingas kommunicera och lära känna varandra.
Maja är en inbiten nordist och populär föreläsare. Och precis som Tuija har hon märkt av hur aversionen mot den obligatoriska svenskan spiller över på annan språkinlärning. Ibland går det trögt att ens försöka hålla lektion när eleverna har en sådan negativ inställning. Dessutom är det utmattande för läraren.

– Jag har stor respekt för dem. Det är oerhört inspirerande att möta alla lärare som kämpar dagligen mot motståndet till svenskan.

Hon ser svenska språket som en nyckel till hela Norden och 20 miljoner invånare. Det handlar inte bara om att förstå finlandssvenskarna. Man får norskan och danskan på köpet. Ett problem som hon vill lyfta fram är den inrutade läroplanen som är alltför inriktad på studentskrivningarna.

– Eleverna är ofta mycket duktigare än vad de själva tror. Vi måste höja deras självförtroende, så de vågar att prata framför andra. Det är lättare att motivera dem om de känner att de är en del av Norden.

Hon kan också märka hur det finns en viss arrogans från finlandssvenskar i huvudstadsregionen som kräver att alla ska kunna tala deras språk. Särskilt finns det en diskrepans mellan allt vackert tal om hur det svenska språket i Finland berikar landet, och den snobbighet varmed man behandlar den egna dialektala rikedomen.
– Hur många finlandssvenskar åker till Vieremä? Det är finskspråkiga som i praktiken sköter kampen för svenskans ställning i skolorna. Lärare som brinner för sitt ämne.

PETER AL FAKIR
 frilansjournalist som under en veckas tid deltog i en kampanj för att höja svenskans popularitet.