Foto: Elisabet Back. – Förut oroade jag mig alltid över pengar, men jag har insett att jag kan göra mycket genom att spara, säger Sanu Maya Lama.

Kvinnorna 
tar makten över sina liv

2 055 rupier, 50 rupier, 50, 50, 2 055, 50, 2 055, 50 rupier ... Det är affärer som gäller då kvinnorna samlas på den dammiga gården utanför Ati Maya Lamas hus i byn Chaugare, högt uppe i bergen söder om Nepals huvudstad Kathmandu.

Alla de tjugo medlemmarna i bybanken Josila kvinnliga företagare sparar 50 rupier (50 cent) varje månad. Den här gången betalar tio kvinnor ytterligare en rat på 2 055 rupier (22 euro) för tidigare lån. Kassören samlar in pengarna medan sekreteraren skriver upp inbetalningarna.

− Okej, vi fördelar pengarna i nya lån, säger ordförande Laxmi.

− Vem behöver låna?

− Jag skulle vilja låna 2 100 rupier för att köpa en get och för övriga utgifter. Mina barn ber mig om pennor och annat skolmaterial så jag vill ge dem det, säger Nirmala Thing.

Hennes och nio andra kvinnors lån godkänns. Kvar i banken blir bara 65 rupier, men om en månad betalar kvinnorna av på lånen igen och andra kvinnor kan ta lån.

− Tidigare hade vi inte tillräckligt med pengar för att starta egna företag. Nu när vi har pengar behöver vi inte be någon annan än varandra om lån när vi vill börja med något nytt, säger kassören Sanu Maya Lama.

Mötet avslutas snabbt, kvinnorna har bråttom hem för att hinna med resten av dagens många sysslor.

Stark självkänsla viktigt

Vi följer med hem till Sanu Maya Lama som bor i ett lerhus några hundra meter uppåt längs terrassodlingarna. Utanför huset står hennes sex getter och trampar otåligt vid sina träpålar. Hö är det enda som lugnar dem.

230
- Jag har sålt fyra getter för 22 000 rupier (230 euro) det senaste halvåret. Det är mycket pengar för mig, säger Sanu Maya Lama.

– Jag har sålt fyra getter för 22 000 rupier (230 euro) det senaste halvåret. Det är mycket pengar för mig, säger Sanu Maya Lama.

Hon har en dotter och en son på 14 och 11 år. Maken ser hon inte av särskilt ofta, han befinner sig i Kathmandu.

− Han har inte berättat för mig vad han gör där. Han borde ta hand om oss, men gör ingenting. Det är jag som sköter om familjen och getterna.

− Jag ger honom i alla fall inga pengar längre!

Modet att stå på sig har hon fått genom kvinnogruppen.

Hon gick med i Josila kvinnliga företagare efter att personal från den lokala biståndsorganisationen Solve Nepal kom hem till henne för omkring ett år sedan.

Naramaya Rana från Solve Nepal, som stöder bybankerna och ordnar utbildningar, säger att stärkandet av kvinnornas självkänsla är lika viktigt som företagandet.

− I grupperna kan kvinnorna dela med sig av sina tankar och de har något att falla tillbaka på om de har problem.

"32-åriga Sanu Maya Lama har aldrig gått i skolan eftersom hennes föräldrar inte tillät det."

32-åriga Sanu Maya Lama har aldrig gått i skolan eftersom hennes föräldrar inte tillät det. Tidigare, och i en hel del fall också i dag, ansåg föräldrar att det inte var någon mening med att låta flickor gå i skolan eftersom de ändå inte skulle komma att bo hemma som vuxna.

I Nepal är det vanligt att kvinnor flyttar till makens och svärföräldrarnas hem när de gifter sig. Föräldrarna anser därför att de själva inte får någon nytta av en utbildad dotter.

− Jag har varit svag eftersom jag inte kunnat läsa och skriva. Därför hindrar jag aldrig mina barn från att gå i skolan. Jag vill att de ska få en bra utbildning och bli viktiga personer, säger Sanu Maya Lama.

Hon har gått en läs- och skrivkurs som vuxen och den nyvunna styrkan har gjort att hon vågar.

− Tidigare brukade min hand darra för en så liten sak som att skriva mitt namn, men nu kan jag stå på mig. Förut oroade jag mig alltid över pengar, men jag har insett att jag kan göra mycket genom att spara. Nu står jag på egna ben och klarar alla kostnader på egen hand.

Hon säger att hon tänker göra allt för att barnen ska få ett bra liv.

– Jag planerar att köpa fler getter. Tidigare har jag odlat grönsaker, det vill jag börja med igen. Jag har gått en kurs i stickning som organisationen ordnade. Jag lärde mig sticka strumpor och halsdukar, men jag vill också lära mig göra tröjor. Just nu stickar jag åt familjen, men sedan när jag blir riktigt bra vill jag göra pengar på det.

En lat och generad make

I ett litet träskjul i byns centrum försörjer 30-åriga Shanti Lama familjen genom att sy. Ett av dagens uppdrag är ett par blå byxor åt en kvinna i byn.

– Jag har så många beställningar. Jag önskar att jag fick mer tid att sy, säger Shanti Lama medan hon trummar iväg längs byxkanterna.

"...så länge hennes arbetslösa make vägrar göra ett handtag i hemmet är det omöjligt."

Men så länge hennes arbetslösa make vägrar göra ett handtag i hemmet är det omöjligt. I stället ränner Shanti Lama mellan hemmet och syateljén flera gånger per dag. Först är det hushållssysslor, sedan syr hon några timmar, sedan ska boskapen skötas och till sist syr hon några timmar igen.

– Min make säger att hushållssysslor är under hans värdighet. I stället spelar han kort med sina vänner.

Ibland har hon sagt att han åtminstone kunde hjälpa till i ateljén eftersom hon vet att han kan sy i knappar och stryka.

− Det vill han inte heller eftersom han skulle känna sig generad inför sina vänner.

Det är tufft att vara den enda i familjen som drar in pengar, men hon känner sig också stolt.

− Egna pengar ger självförtroende, det känns som om jag kan klara av alla problem på egen hand. Jag kan köpa skolmaterial, kläder och skor åt barnen och utrustning till min ateljé.

Hon säger att familjen inte ser den stora helheten. Ju mer tid hon får för sömnaden desto högre inkoms­ter och bättre liv kan de alla få.

– Jag vill att mina barn ska studera eftersom jag själv inte hade någon möjlighet att gå i skolan. Det är till deras utbildning mina besparingar ska gå.

Vi har talat färdigt och de blå byxorna är nästan klara. En tunika i rosa och lila står i tur. Men hemma väntar hushållssysslorna så den får vänta till senare.

Drömmar i grönt

I grannbyn Bhardeu, ungefär två timmars vandring nedåt dalen, rensar Gita Shrestha ogräs bland rödlökarna. Marken är torr och hård och jag undrar varifrån plantorna får ork att växa när det aldrig regnar. Men Gita Shrestha drar upp en liten lök ur jorden och håller stolt upp den. Den är visserligen inte på långt när lika stor som våra övergödslade lökar, men mat är det likväl.

– Här finns vitlök och koriander. Här har jag planterat gröna blad, men de växer inte så bra så jag tror att jag ska satsa på pumpa i stället. Insekter har förstört kålen här. Det där är ärter, berättar Gita Shrestha medan hon visar runt på fältet.

Vi går vidare till broccolin, paprikorna, chilin och bönorna.

– Det känns härligt att kunna äta fräscha grönsaker från min egen odling.

Odlandet är början på den förändring som 28-åringen vill se i sitt liv. Tidigare har hon bara jobbat i hemmet – för andra och utan egna pengar att röra sig med.

"Jag var alltid tvungen att be min man om pengar."

– Jag var alltid tvungen att be min man om pengar. Det är visserligen han som säljer mina grönsaker nu, men jag kan i alla fall säga att det är jag som odlar dem och därför kräva en del av inkomsten.

Hur kändes det att be din make om pengar?

– Jag kan inte förklara, säger Gita Shrestha, men tårarna som börjar rulla nedför hennes kinder är klarspråk.

Hur känns det nu?

– Jag får inte alla pengar jag tjänar. Jag får så mycket att jag kan spara i bybanken varje månad. Besparingarna ska gå till mina barns utbildning och till min begravning.

Resten går till hushållet.

− Jag skulle också vilja köpa något åt mig själv någon gång, till exempel armband. Men jag hoppas kunna förändra mitt liv mer i framtiden.

Problemet är svärföräldrarna. De äger odlingsmarken och tycker därför att de har rätt till pengarna. De har börjat prata om att ta bort Gitas många grönsakssorter och odla majs på fältet i stället.

− Min dröm är att hela det här fältet ska vara grönt av grönsaker, att jag planterar i massor och säljer i massor. Men jag vet inte om den går i uppfyllelse, det beror på om jag får fortsatt stöd från min familj.

Hur det än går har medlemskapet i bybanken sått ett frö hos Gita Shres­tha som är svårare att ta kål på än plantorna i grönsaksodlingen.

− Jag har fått självförtroende. Jag vet att jag klarar av att göra något på egen hand.

Gemenskap fördriver förtryck

Kamu Sunuwars liv har också blivit bättre.

Hon är kastlös dalit, en av de mest diskriminerade grupperna i Nepal. Det fanns en tid då daliterna i Bhardeu var förbjudna att besöka andra människors hus och inte fick röra de andra bybornas mat.

– Om vi rörde samma mat som de skulle äta så trodde de att gudarna skulle bli arga och göra dem sjuka, säger 28-åriga Kamu Sunuwar.

Men tack vare bybanken har det här förändrats.

– Vi blir inte diskriminerade i kvinnogruppen och det har också blivit bättre i resten av byn. Det är bara några familjer som fortfarande har fördomar om oss.

Hon säger att hon i början var jag rädd för hur det skulle gå när kvinnorna i bybanken skulle äta tillsammans.

"Kvinnorna har blivit hänsynsfulla. De förstod att alla behöver äta."

– Kvinnorna har blivit hänsynsfulla. De förstod att alla behöver äta.

Hon och de andra daliterna är numera välkomna också i de andra bybornas hus.

– Jag känner mig så glad över det här.

Kamu Sunuwar och några vänner satsade på hönsuppfödning. Tyvärr dog många av kycklingarna. De som överlevde har de sålt. Men Kamu Sunuwar ser framåt.

– Jag äger getter sedan tidigare och är intresserad av att lära mig sy eller stöpa ljus.

Hon försörjer ensam sina två barn eftersom hennes man har lämnat henne för en annan kvinna.

– Tidigare var mina föräldrar tvungna att hjälpa mig, men nu klarar jag av kostnaderna själv. Jag har bland annat kunnat köpa skolmaterial åt barnen.

Precis som de andra kvinnorna vill hon att barnen ska få en god utbildning. Men det är inte alltid de vill gå till skolan.

Både 11-åriga sonen Amit och 7-åriga dottern Amrita vägrade gå dit den här morgonen.

– Jag gillar skolan, men jag hittade ingen att promenera tillsammans med i dag. Jag vill i alla fall bli polis och fånga tjuvar, eftersom jag vet vad som är rätt, säger Amit.

Amrita dyker upp med ett häfte när hon hör mamma klaga på dem. Hon plitar rad efter rad. ”I go to school every day.”