Jordanien – mer än sand och strand

AQABA

Majskolvar mognar på en skranglig grillvagn, en mor i lång abaya och täckt hår köper varsin till sina barn. De sätter sig på trottoarkanten och äter. Klockan är halv fem och husväggen bakom dem skimrar i solnedgångsgult.

Gatukommersen är i full gång och två steg ifrån dem marknadsför en yngling parfym med ljudlig iver. Från taket på försäljningsståndet intill dinglar upplåsta plastben, iklädda erotiska underkläder i svart spets.

Plastbenens tår nuddar vid förbipasserande arabhuvuden i traditionella rutiga dukar …

– Welcome, hälsar en medelålders karl i vit dishdasha och rödrutig kaffiyeh.

Han stannar upp, pekar på min kamera och undrar på engelska om jag vill ta ett foto av honom och hans dotter. Några steg senare hojtar en västerländskt klädd jordanier från ett simpelt gatukafé med gröna plaststolar:

– Heej! Kom och sätt er, kom och berätta vad ni tycker om vårt land!

Han avbryter backgammonspelet med sina vänner och pladdrar vidare:

– De har stans bästa kaffe här … Är ni på Facebook? Ska vi bli vänner?

Som de flesta jordanier talar han utmärkt engelska.

Turism i stället för olja

Turismen är en växande näringsgren för landet som saknar både olja och vatten men däremot har en historia som få - också Aqabas historia är äldre än gatan.

Mittemot Mövenpicks hotell finns ruinerna av staden Ayla som fanns redan 4000 f.Kr. Ayla låg geografiskt rätt för handelsfolk från Europa och Asien. Men Jordaniens dragplåster nummer ett är trots allt nabatéernas stad Petra. Petra har definitivt placerat landet på turistkartan sedan det listades som världsarv och ett av världens nya underverk.

Och Petra som ligger knappt två timmars bilväg från Aqaba håller måttet.

Trängseln är  tät redan från start. Klappret av snabba hovar slår mot den stenlagda vägen och skallar öronbedövande mellan klippväggarna – ännu en hästvagn turister som forslas in till klippstaden och vi som vandrar till fots drar oss raskt undan.

Trafiken till klippstaden Petra, är livlig. Fyra miljoner turister om året vill uppleva det rosaskimrande underverket byggt av nomadfolket nabatéerna sju-, åttahundra år före vår tideräknings början.

Stämningen tätnar ju länge in i klippberget vi kommer. Vi vet alla att skattkammaren kommer att uppenbaras i ett bad av ljus och guiden glömmer inte att berätta var regissören för Indiana Jones-filmen valde att zooma in helgedomen.

Beundran för byggnadskonsten och visdomen som nabatéerna visar prov på väcks redan längs vägen in i klippstaden och tilltar steg för steg. Kanaler för att samla upp de få droppar regn som faller i ökenområdet och som forslar det in i staden ... också naturens färger väcker förundran. Mineralerna i klipporna skiftar från blått till rött i de mest fantastiska mönster och skapar de mest otroliga konstverk.

– Watch out!

Ännu en hästdroska dammar förbi i full fart, det är trångt som Stockmanns ingång under galna dagar och tårarna rinner på en av damerna i sällskapet, det är för mycket häst för en allergiker.

Så, plötsligt, tar klippgången Al-Siq slut och vi står inför porten till helgedomen. Den badar i ljus, glimmar och glittrar trots att det bara är en grav uthuggen i sandstensklipporna.
Bara.

Det här är Khazne al-Firaun, skattkammaren. Det första vi ser av den otroliga stad som nabatéerna byggde upp.

Det är en skatt. Inte i guld och ädelstenar, utan i hantverk och kunskap, ett bevis för vad människan är kapabel att åstadkomma.

Skattkammaren är ett av oräkneliga monument. Det finns 800 andra, även de uthuggna i klipporna – till exempel Fasadgatan med klippgravar på rad uthuggna i romersk, grekisk och nabatéisk stil och i slutet av

Fasadgatan teatern med plats för femtusen åskådare. Dessutom Kungakamrarna och Urn-, Silk-, Korintiska- och Palatskamrarna ...

Så ha inte bråttom.

Sandriket Wadi Rum
Låt sedan pulsen ligga kvar på nivå långsam och ta en tur till Jordaniens andra potentiella världsarvskandidat: Sandriket Wadi Rum, beduinernas skatt.

Det är sand! Bara sand och sten av sand. Vi, fem kvinnor, kastar skorna och springer uppför dynerna. Sanden silas mellan tårna, ger vika under fotsulornas tyngd. Den är len mot fotens härdade hud, som solvarmt silke i roströda skiftningar, färgat av söndervittrade sandstensklippor och en och annan i granit.

Skorpioner? Jo det lär finnas, men det glömmer vi för en stund.

Vi har anlänt till Måndalen, Wadi Rum, samma väg som Lawrence av Arabien under Arabrevolten. Bara en väg leder hit, Ökenvägen, och den går numera via ett nybyggt besökscenter. Inträdet till beduinernas sandiga rike är ungefär 60 euro oberoende av om man vill färdas med kamel eller flakbil. Alldeles intill besökscentret ligger de sju klippor som fått namn efter en av Lawrences böcker, Vishetens sju pelare. Ursprungligen heter bergen Jebel al Mazmar.

...Vi sågo till vänster upp mot en lång klippvägg, vilken som en tusen fot hög våg bröt in mot mitten av dalen, vars andra gräns, till höger, var en rad av branta röda ojämna berg

T E Lawrence beskriver i sin skildring av Arabrevolten Wadi Rum i gryningen, vi har kommit för att se solen gå ner över bergen och äta middag i ett beduinläger.

Vi är inte ensamma i den urgamla öknen. Turister till kamel och häst och jeep kommer emot. Beduinernas levebröd stavas numera turist, inte kamel.

– Allt är uppkallat efter Lawrence här i Wadi Rum, det var han som satte stället på kartan, säger guiden.

Jo, här finns Lawrences källa och den plats där han samlade de arabiska stammarna till uppror mot ottomanerna under första världskriget, källan där han brukade tvätta sig är utmärkt, liksom Siq Um Tawaqi, en kort kanjon där Lawrence ristat i berget.

Betydligt äldre historiskt värdefulla hällristningar än brittens finns, till exempel inskriptioner av nabateérna. Vi ser några av dem, välhållna och tydliga.

Men det är varken Lawrence eller hällristningar som fängslar. Det gör färgerna, skiftningarna, värme som byts till kyla så snart skuggan vinner över solen, ödsliga öppna vidder – som havet fast rödbrunt och fyllt av sand.
Wadi Rum är ett skyddat naturområde och hotell får inte byggas, men tält finns för den som vill övernatta.

Vår gistna flakbil gnisslar och gnäller över klipporna, men kör inte fast i sanden som bilen bakom. Chauffören kan styra sin rishög, trots att framrutan är en sprucken mosaik, sidospeglarna saknar speglar och rosten har rotat sig i skrovet ... Det är nog bara Allah som håller bilen i ett stycke.

Chauffören gasar lite extra, vi ska hinna till den ultimata utkikspunkten för att se solen gå ner. Andra har lika bråttom och gnäggande hästar galopperar förbi så sanden yr.

Vi klättrar upp på en ledig klippa, den intill är fullsatt till sista klippstycke. Några kommer springande i sista stund ... kamerorna riktas mot en rodnande horisont och föreställningen börjar: Solen sjunker ner bakom klipporna och lämnar en röd himmel efter sig. Ett par minuter tar showen, sedan tar kylan och mörkret över.

Vår middag väntar ett stycke ifrån, i ett beduinläger byggt för turister. Övernattning i små tält, med eller utan toalett bjuds. Vi sover inte över, men äter det mest fantastiska grillade lammkött. Bland annat, bordet är fullt med meze och ingen stiger hungrig upp.