Foto: Karl Vilhjálmsson. Kukka Ranta, Eetu Viren och Mikael Brunila står bakom pamfletten som kritiserar klotterpolitiken i Helsingfors.

De summerar tio år av misslyckad klotterpolitik

Fler vakter, mer övervakning och en känsla av otrygghet. Enligt en färsk pamflett är det resultatet av Helsingfors stads tio år långa kampanj Stoppa klottret. – Spåren av stadens fanatiska förhållningssätt syns fortfarande, säger skribenten Mikael Brunila.

Under åren 1998 till 2008 förverkligade Helsingfors stad den så kallade Stoppa klottret-kampanjen med nolltolerans mot all gatukonst. Projektet kom att bli hårt kritiserat då kostnaderna blev höga, både mänskligt och ekonomiskt.

I pamfletten Muutaman töhryn tähden (översatt ungefär ”För lite klotters skull”) kritiserar Kukka Ranta, Mikaela Brunila och Eetu Viren stadens satsning genom att redovisa hur kampanjen började och hur den sedan kom att växa obehindrat. Boken ifrågasätter övergrepp och domslut som förekommit i samband med olika graffitifall. Dessutom försöker man utreda hur tjänstemännen bidragit till det ökade antalet vaktfirmor. Både gatukonstnärer, kontorsnissar, politiker och vakter kommer till tals.

– Bokidén uppstod 2008 i samband med att vi tillsammans arrangerade en protestfest mot Stoppa klottret i centrum av Helsingfors. Redan då hade vi alla tre skrivit om ämnet tidigare och kände till flera fall där enskilda vakter angripit människor misstänkta för att ha utövat gatukonst, klotter eller för att ha hängt upp klistermärken eller affischer. Under de tio år som gått har historierna om övergrepp blivit väldigt bekanta för oss, säger Kukka Ranta.

Osanna påståenden
Medan projektet pågick mångfaldigades antalet privata vaktfirmor då både Helsingfors stad, VR och stadens trafikverk utvidgade sina övervakningssystem. Enligt pamfletten var den starkaste faktorn i väktarfirmornas konkurrensutsättning hur många klottrare bolagen lyckats sätta dit. Något som i sin tur enligt skribenterna ledde till en hetsjakt på graffitikonstnärer.

– Genom att finansiera verksamheten accepterade staden att övertramp kunde ske. Man bidrog också till en kultur av våld och övergrepp som sammanlagt kostade över 20 miljoner euro. Vaktbolagens korta utbildningar och oklara lagstiftning är här säkert en delorsak både till övergreppen och till att tjänsterna blivit så populära. I pamfletten vill vi utreda varför det var så svårt att hitta instruktioner för hur vakterna skulle få agera. Vi vill också utreda varför de människor man grep försattes i en situation där de hade svårt att försvara sig, säger Eetu Viren.

Enligt pamfletten byggde hela Stoppa klottret-kampanjen på osanna påståenden om att Helsingfors på 1990-talet skulle ha varit bland de mest nerklottrade städerna i Europa. Staden ska också ha baserat verkställda beslut på antagandet om att laglig graffiti automatiskt skulle leda till olaglig dito.

Dessutom sägs det att tjänstemän medvetet ska ha målat upp en felaktig bild av graffitikonstnärer som våldsamma missbrukare. I Helsingin Sanomat (26.10) erkänner också kampanjens projektansvariga Kauko Haantie att nolltoleransen var fel väg att gå.

Rädslans kultur
I boken lyfter man förutom integritetsproblemet även upp hur projektet på många håll blivit ett offentligt trauma då det lett till flera strukturella samhällsförändringar.

– Spåren av stadens fanatiska förhållningssätt syns fortfarande, till exempel i form av renlighetsnormen och väktarna som blivit en del av gatubilden. Näst efter Storbritannien använder Finland i dag mest kameraövervakning i hela Europa. Dessutom har många utrymmen som tidigare varit öppna blivit privata, ett resultat av att bostadsbolagen anpassat sig till en sorts rädslans kultur som också ger en möjlighet att tjäna pengar, säger Mikael Brunila.

Ser ni några fördelar med kampanjen?
– Att det fick ett slut förstås. I dag är diskussionsklimatet öppnare, man börjar förstå vikten av att tala med alla inblandade. Staden har för sin del ännu inte gjort någon utvärdering av kampanjen. Det som skulle behövas är en omfattande diskussion om väktarbolagen och någon som granskar även dem. Varför behövs de? Har de gjort vår tillvaro tryggare, eller förstärker de tvärtom en känsla av otrygghet, avslutar Kukka Ranta.