Foto: Cata Portin

En god spruta förlänger livet

Ugglor sägs vara kloka, men Patrik Karell är allt listigare. Han har luskat ut detaljerad information om kattugglans liv. Nu klättrar han upp i en gran för att få veta ännu mer.

//Klicka på "Fler bilder" för att se Cata Portins reportagebilder

– Det tycks vara någon hemma, säger forskaren Patrik Karell när han spänt livlinan om granstammen och lättat på holkens tak.

Försiktigt sträcker han in handen och lägger en tygpåse över kattugglehonan. Hon vill förstås inte, men hon lugnar sig snart. Karell knyter om påsen och firar varsamt ner paketet till sin assistent Katja Koskenpato.

Så här enkelt skulle det inte gå att fånga en livslevande och fullvuxen uggla om inte Karell hade gillrat en fälla kvällen innan. När ugglan flög in i holken föll ett galler ner framför hålet. Fyra ungar blir kvar i boet när Karell plockar ut honan och tar bort fällan.

Han är försiktig, för att ingendera ska skada sig. När Karell disputerade vid Helsingfors universitet forskade han i slagugglor, och de är både större och aggressivare än kattugglorna. Han pekar på ett ärr vid ögonbrynet – ett minne för livet.

– Det var mitt eget fel. Visiret blev immigt men man ska aldrig ta av det när man handskas med slagugglor.

Karell har också fått slaguggleklor i ryggen flera gånger. Kattugglan är bara hälften så stor – faktiskt mindre än en kråka – men alls inte ofarlig. I sin självbiografi An Eye for a Bird berättar fågelfotografen Eric Hosking hur han förlorade ett öga när en kattuggla försvarade sitt revir.

– Aj, säger Patrik Karell när honan sätter en klo i hans finger.

Men nu är det ugglan som är patient. Koskenpato har riggat upp en hel liten fältklinik i blåbärsriset. Det är ungefär som hos barnläkaren, fast ute i skogen: Karell väger och mäter ugglan, tar blodprov och ger en vaccinspruta, Koskenpato tecknar ner siffrorna.

– Vi undersöker om parasiterna har olika inverkan på de grå och bruna kattugglorna, om det kan förklara skillnaderna i överlevnad mellan färgmorferna, säger han.

Banbrytande forskning

Karells forskarlag publicerade en uppmärksammad studie i vintras. Teamet slöt sig till att de bruna kattugglorna har ökat proportionellt i Nyland som en följd av att vintrarna blivit mildare. Det var första gången vetenskapen påvisade att vilda djur kan anpassa sig till klimatförändringar genom naturligt urval i stället för att flytta på sig.

Det är inte många forskarlag som kunnat studera årtionden av individbaserade data på vilda populationer, men just i Västnyland har fältornitologer ägnat sig åt systematisk uggleringmärkning sedan 1970-talet. Varje individs historia finns dokumenterad. Exemplaret i Karells händer är en sjuårig brun hona.

– Hennes framtidsutsikter är någorlunda goda så länge vintrarna är milda, säger Karell.

Kalla vintrar, som de två senaste, är dödligheten högre bland bruna kattugglor, men den här damen är en riktig stålmamma. Sin färg till trots har hon klarat av två stränga vintrar i svit, och dessutom fått ungar i år.

De bruna kattugglorna har snabbare ämnesomsättning och annorlunda immunförsvar än de grå men nästan alla angrips de av knott. Nu vill Karell veta vilken roll blodparasiterna som knotten sprider kan tänkas spela i sammanhanget, och därför mäter han upp en dos malariamedicin i sprutan.

– Vaccinet dödar parasiterna. Vi förväntar oss att de individer som får vaccin överlever bättre och lyckas bättre i nästa års häckning. Ju mer vi undersöker desto fler frågor uppstår.

När vaccineringen är klar släpper Karell ugglehonan som ljudlöst flyger bort bland träden. Hennes karl syns inte till, troligen sover han i någon gran. Annat var det för en timme sedan då Karell utförde samma procedur med en grå uggla. Då satt ugglefar i ett träd och ropade oroligt medan frun fick sin spruta.

Också hanarna undersöks, men de är svårare att fånga. Karell har gillrat en specialfälla utanför ingången till en holk. Honan och ungarna är inlåsta men hanen har inte gått i fällan. Eller rättare sagt har han lyckats backa ut ur den innan porten slog igen. Karell tar ner en stege från biltaket och klättrar upp och ser att hanen lämnat nattens jaktbyten på holkens tak då han inte kunnat leverera maten till familjen.

– En björktrast, en trastunge och en gulsparv. Fast godbiten, trastens huvud, har han tydligen ätit själv.

Karell lättar på locket och postar in fågelkadavren till honan och de fem ungarna. Men eftersom han antar att de är hungriga har han tagit matsäck med sig.

– De kan få lite till, säger uggledoktorn och fiskar upp några djupfrysta och upptinade möss och sorkar ur fickan.

De kommer från en sommarstuga inte långt härifrån. En av killarna i fältprojektet har gott om möss på stugan.

– Han brukar fånga dem och lägga dem i frysen. Så kan vi ta med lite mat till ugglorna som tack för att vi besvärat dem.