Filmrecension: Journalistik värd en mässa
Tom McCarthy har gjort en av årets bästa filmer, Spotlight, om tidernas scoop på Boston Globe år 2002 då tidningens grävande journalister avslöjade en pedofilskandal inom katolska kyrkan.
DRAMA
HHHHI
Regi: Tom McCarthy. Manus: McCarthy & Josh Singer. I rollerna: Mark Ruffalo, Michael Keaton, Liev Schriber, Rachel McAdams, Michael Keaton, Stanley Tucci m.fl.
Spotlight är en klassisk journalistfilm, i klass med Alan Pakulas All the President's men från 1976. Tom McCarthy har skrivit manus (med Josh Singer) och regisserat dess perfekt enkla berättande.
En fest för alla tidningskramare och en hyllning till lokaltidningens grävande journalistteam Spotlight. Det sorgliga är att 2001 redan känns som en urgammal epok – så lågt har tilltron till journalistiken sjunkit. När det borde vara lika enkelt som i filmen: "To tell the story and to tell it right."
Filmen inleds med att tidningen får en ny chefredaktör, Mardy Baron (Liev Schriber, sammanbiten och seriös). Han beskrivs som "en ogift man som bekände sig till den judiska tron och hatade baseball", utan några kopplingar till Boston. Han föreslår för Walter "Robby" Robinson (en hårdkokt Michael Keaton), ledare för Spotlight-teamet, att de kollar upp en åtalad präst, genom att i domstol kräva hemligstämplade dokument. Robby sätter i gång tillsammans med sina kollegor Michael Rezendes (Mark Ruffalo, Oscarsnominerad och full av energi), Sasha Pfeiffer (Rachel McAdams, likaså) och Matt Carroll (Brian d'Arcy James). De sitter begravda i källaren under centralredaktionen men har resurser som dagens grävande journalister knappt kan drömma om – att verkligen arbeta på och vänta med publiceringen av en nyhetsartikel tills allt blir rätt. Ingen av dem kunde förutspå hur stort scoopet skulle bli.
Kyrkan mitt i byn
Boston är en katolsk stad och alla kring Boston Globe, både journalister och läsare, har ett förhållande till kyrkan. Därför är storyn så känslig: ingen vill veta.
Kyrkan valde att betrakta övergreppen som synder som kunde bli förlåtna, i stället för brott som måste bli utredda. Det visade sig att stadens ärkekardinal Law hade dolt mängder av fall: betalat offren mot att de lovat tiga och flyttat präster till andra församlingar. När Michael går igenom materialet konstaterar han att där helt saknas oro för de utsatta barnen. Det här stråket av förlust – av barndom, av anständighet, av att leva ett fullt liv – är en av filmens kvardröjande känslor.
Den andra är sorg över den gamla goda journalistikens död. Spotlight intresserar sig inte nämnvärt för personernas privatliv – de är helt enkelt kollegor sammansvetsade av en järnhård yrkesetik och viljan att göra ett gott jobb. Det är snudd på radikalt att på film se män och kvinnor som professionella yrkesmänniskor utan laddningar, neuroser eller paranoior. Spänningen är påtaglig som i en thriller då de tillsammans sätter ihop historien, hittar intervjuobjekt och går upp mot den mäktiga katolska kyrkan. Emotionellt försöker filmen aldrig manipulera åskådarna genom att visa till exempel tafsande präster, vilket också är radikalt.
McCarthy och Singer har själva samlat ihop materialet (McCarthy har ju också själv spelat journalist i legendariska tv-serien The Wire). Deras fascination över den journalistiska processen återspeglar sig i varje scen – raskt klippta, nödvändiga, sakliga som en god nyhetsartikel. I en scen ber Sasha den intervjuade att inte använda termen antasta utan exakt sätta ord på vad prästen gjorde – varje ord måste bli rätt, liksom varje bildvinkel och biroll. Spotlight är som god journalistik: mod, integritet, tvivel och ödmjukhet i yrkesutövningen och ingen uppseendeväckande stil som drar uppmärksamheten till skribenten i stället för till ämnet.
Strålkastarljuset riktas rakt på journalistiken – utan dessa sanningssägare skulle eländet ha fortsatt. Hur ska samhället klara sig utan dem? Och när blev det närmast heroiskt att göra sitt jobb? (Svaret hittas i en annan av vårens bästa filmer The Big Short.)
PS. Spotlight fick en extra dimension av att ses i Rom. Här fick kardinal Law ett nytt jobb i Basilica di Santa Maria Maggiore efter att han avgick från sin tjänst i Boston efter skandalen 2002. Numera bor han som pensionär i Palazzo della Cacelleria, Roms tidigaste renässanspalats ritat av Bramante. När publiken i eftertexterna läste var Law bodde brast den ut i bittert skratt.
Mellan 1950 och 2009 har katolska kyrkan betalat 2,6 miljarder dollar (2,38 miljarder euro) till amerikanska offer för sexuellt ofredande. DS.