Musikrecension: Levande pianolegend i musikens tjänst
Det enda konventionella med RSO:s veckoprogram var solokonserten och även den var placerad som inledning på andra konserthalvan, inte som normal avslutning på den första.
Radions symfoniorkester. Musikhuset 27.1. Dirigent: Manfred Honeck. Solist: Nelson Freire, piano. Strauss, Beethoven.
I övrigt var det orkestral operamusik för hela slanten med fokus på en av de främsta orkestrala och sceniska virtuoserna, Richard Strauss, och hans två mest väsensskilda operor.
Desto intressantare är det att Elektra och Rosenkavaljeren är tillkomna efter varandra. Medan den förstnämnda är Strauss harmoniskt mest avancerade partitur, stundtals gränsande till atonaliteten, är den sistnämnda en tvärvändning mot den förfinade pastischen, även om den äktstrausska kromatiken gör sig gällande även här.
Kvällens dirigent Manfred Honeck har tillsammans med den tjeckiske tonsättaren Tomas Ille sammanställt och, delvis, nyinstrumenterat ett tvärsnitt av Elektramusiken – aningen motsägelsefullt benämnd "symfonisk rapsodi" – där den en och trekvart timme långa operan bantats ned till dryga halvtimmen.
Operationen är inte lika självklar som när det gäller Wagners operor, där all central melodik ligger i orkestern. Här har en del av sångstämmorna flyttats över till instrumenten men visst klingade helheten – som kanske kunde liknas vid en symfonisk dikt eller fantasi – flott, trots att man ställvis kunde ha äskat en ännu mer intensivt fokuserad klanglig skärpa.
Till en början var jag förbryllad över tilltaget att inleda med Elektrarapsodin och placera sviten ur Rosenkavaljeren – till skillnad från den första valssekvensen inte signerad, om än godkänd av, Strauss – som avslutningsnummer, men efter att ha bevittnat publikens reaktioner förstår jag Honeck. Efter den rosenkavaljerska euforin känns det mesta om inte platt så åtminstone smått malplacerat.
Erfarenhetens stämma
Konsertens självklara höjdpunkt var ändå levande legenden, 71-årige brasilianske mästarpianisten Nelson Freires – som nu uppträdde i Finland för första gången på 43 år – tolkning av Beethovens femte pianokonsert och den lätta besvikelsen över att den först utannonserade fjärde konserten bytts ut var mycket snart ett minne blott.
Redan i pianots inledande figurationer, där den virtuosa briljansen ställdes mot mer lyriska schatteringar, fick vi en antydan om Freires kapacitet och under styckets gång skulle hela det enorma uttrycksmässiga registret blottläggas. Allt bottnar givetvis i Freires formidabla teknik, som dock aldrig blir ett självändamål utan blott ett medel i strävan efter att förmedla musikens innersta väsen.
Freire, som gjort relativt få skivinspelningar, är känd inte minst som en ypperlig Beethovenpianist och det fanns något definitivt över hans läsning, som i kombination med en absolut chosefrihet kändes djupt tillfredsställande. En erfarenhetens auktoritativa stämma, som dock inte försjönk i någon illusion av självtillräcklig trygghet utan vaket och alert reagerade på de omgivande impulserna.
Analys och emotion i optimal balans, med andra ord, vilket gällde även för konserten i sin helhet. RSO-musikerna hade överlag en bra kväll med en mängd fina insatser i samtliga instrumentgrupper. Beethoven gjordes med spänst och schvung i frasering och dynamik och speciellt skojigt var det att höra österrikaren Honeck, som inledde sin musikerbana som altviolinist i Wienfilharmonikerna, i Rosenkavaljerens smäktande valser. Det är musik han fått med modersmjölken.