När Kafka blir kropp
Novellen Förvandlingen byter skepnad till snillrik dansteater, suveränt framförd av ensemblen på Svenska Teaterns Amos-scen.
DANSTEATER
Text: Franz Kafka. Dramatisering: Christoffer Mellgren. Regi: Carl Knif.
Scenografi: Erik Salvesen. Kostym: Karoliina Koiso-Kanttila. Hår, mask: Pirjo Ristola. Ljus: Tom Laurmaa. Ljud: Janne Hast.
På scenen: Patrick Henriksen, Misa Lommi, Niklas Åkerfelt, Simon Häger, Anna Stenberg.
Premiär på Svenska Teaterns Amos-scen 27.1.
På golvet i det lortiga rummet, med ben och armar intrasslade i en stol, påträffas Gregor Samsa. Han har förvandlats till en insekt, en skalbagge, men koreografen och regissören Carl Knif demonstrerar inte den här märkliga metamorfosen övertydligt.
Den slitna stolsramen tjänar visserligen som Gregors skal, men i övrigt är det rörelserna som markerar förvandlingen. Skickligt anammar skådespelaren Patrick Henriksen de mjuka, organiska rörelserna – likt en kraftig bässe klättrar han upp för fönsterkarmarna. Hans rörelsespråk är väsenskilt från sina familjemedlemmars överspända, mekaniska dockgestik.
Samhällskritik
Franz Kafkas märkliga novell Förvandlingen från 1915 har genom tiderna tolkats med olika begreppsliga verktygslådor – marxistiskt, psykoanalytiskt och religiöst.
När Gregor Samsa, till yrket försäljare, en dag vaknar upp i oigenkännlig insektskepnad står det även klart att han inte längre kan gå till jobbet. Därmed kan han inte försörja sina föräldrar och sin syster och upprätthålla familjens bekväma livsstil.
"Onyttig" klassas han gång på gång i Carl Knifs iscensättning, som inte sällan framträder som en kritik av det kapitalistiska samhället, där människan värdesätts efter den mätbara nytta hon gör, närmare bestämt pengarna hon drar in.
Det är pappan, herr Samsa, Niklas Åkerfelts svaghetsföraktande patriark, som dikterar spelreglerna. I hemmet får ingen "slappa", till och med hans arma, astmatiska fru ska ut på arbetsmarknaden – förträffligt gestaltad av en maniskt broderande Simon Häger, utrustad med en komisk mimik och vita hårlockar som står ut på huvudet som krusade antenner.
Kafkas stil, den nyktra, men sinnliga registreringen av Gregors gradvisa förvandling, har fallit bort en aning i Christoffer Mellgrens dramatisering. Som scentext är den ändå ändamålsenlig. Mellgren tar vara på tematiken och förmedlar den i repliker som stödjer Carl Knifs starka vision. Vissa av replikerna är dessutom riktigt fyndiga och tjänar både som humoristiska oneliners och som rytm i koreografin.
Hisnande akrobatik
En graciös helsvart figur (Anna Stenberg) gör entré på scenen. Vem hen är får vi aldrig veta, men visst rör det sig om en oönskad ingrediens som rubbar ordningen och sätter i gång Gregors förvandling.
När Gregor inte längre arbetar, och dessutom vägrar anpassa sig till hemmets belöningssystem, stöter familjen bort honom. Det är synd om honom, samtidigt som han på sätt och vis har överlistat systemet, blottat dess futtighet. Miljön, en gång välbekant, framstår nu som främmande för Gregor. Möblerna blir stora, otympliga hinder, rekvisita som Patrick Henriksen använder för att utföra hisnande akrobatikkonster med.
Den som till en början visar empati och förståelse för brodern är systern Grete, Misa Lommi, sminkad till en glansbildsängel med kritvit hy och prunkande kindrosor. Lommi är makalös på scenen, nyansrik både i tal och i rörelse, med en intelligent humor som botten för sitt uttryck. Hon tar sig an koreografin med hull och hår, lyser i sina solon och brassar på med gestiken. Vardagliga rörelser förstoras och blir fantastiska, som när hennes hand robotlikt för borsten till huvudet och arbetar håret med häftiga ryck.
Carl Knifs koreografi är utsökt, full av snillrika detaljer, och njutningsfull som helhet. Öppningsdansen bär formen av ett urverk och kräver mycket av ensemblen då varje kugghjul och fjäder är kopplad till den intrikata mekaniken. Det ser storartat ut, som om industrialismen dansades fram i ett intensivt nummer.
Carl Knif, som själv dansat för tungviktare som Tero Saarinen och Jyrki Karttunen, och som utarbetat en personlig stil för sitt eget danskompani, levererar här en koreografi som känns samtida, men som också väver in inslag av danshistorien. Modernismen, men även 80-talsvibbar, gör sig gällande på scenen – ibland går tankarna faktiskt till Kate Bush-videon Running Up That Hill.
Men de raka linjerna antyder också fascism: Ohyran ska sopas bort för att ge plats för ungdom, styrka och norm.
Tom Laurmaas ljusdesign spelar snyggt med kropparna och Erik Salvesens avsiktligt solkiga scenrum. Janne Hasts ljudvärld är elegant inspunnen i koreografin. Också Karoliina Koiso Kanttilas 40-talskostym och Pirjo Ristolas frisyrer och smink är oumbärliga förlängningar av rollerna och rörelserna.
Carl Knif får till en stramhet och en koncentration som bara någon enstaka gång släpper. Han är en multibegåvning som gör ett sällan skådat avtryck på Svenska Teaterns Amos-scen.