Skivrecension: Superbt solopiano
Brad Mehldau lyssnade igenom sina konsertinspelningar från tio år och sammanställde fyra skivhelheter. På samlingsutgåvan hoppar han fritt mellan årtal och stämningar med gott resultat.
(Nonesuch)
Pianovirtuosen Brad Mehldau är en av de mest tongivande jazzmusikerna i dag. Samlingen 10 Years Solo Live består av antingen fyra kompakt- eller åtta vinylskivor. Av ett material på fyrtio inspelade konserter har pianisten valt ut runt 300 minuter musik i form av drygt 30 solostycken från 19 spelningar.
Brad Mehldau har tagit stora, små och ännu mindre stycken till behandling och töjer på dem på lika villkor, inte bara på längden utan även på bredden. Resultaten varierar från briljant exekverade men inte så osedvanliga tagningar till förstummande rekonstruktioner av musik som man inte anade kunde nå sådana höjder. Men han har en lång historia av fördomsfria materialval. Bland annat Nick Drake, Radiohead och Beatles har jazzats upp tidigare. Han har också ett utmärkt öra för värdefull musik, oberoende om det är fråga om en enkel poplåt eller en ambitiösare tonkonstruktion.
Mehldau verkar vara minst lika intresserad av hur ett stycke fungerar känslomässigt som av hur snillrikt det är uppbyggt. Han hör tydligen även mindre detaljer som i hans sinne kan vara viktigare än de som ursprungligen gjorde popstycket till en succé (lyriken eller helt enkelt bara hajp och marknadsföring).
Nirvana och Brahms
Mehldau har inte endast lyssnat igenom sina konsertinspelningar mellan 2004 och 2014, han har även gjort sig besväret att dela in dem i fyra skivor med olika teman och sekvenserat styckena i en följd som enligt honom kan berätta en historia. Således hoppar spåren på en skiva mellan olika tid och rum.
De fyra skivorna är rubricerade Dark/Light, The Concert, Intermezzo/Ruckblick och E Minor/E Major. Skivornas repertoar är oerhört bred: från Nirvana och Stone Temple Pilots via standards och egna stycken till favoritkompositören Brahms – för att inte glömma Kinks och Pink Floyd.
Pianisten använder sig av olika arbetsmetoder i improvisationerna eller extemporeringarna, som han kallar det i sin över tjugo sidor långa, gedigna, informativa och filosoferande essä i cd-häftet.
Egna metoder
Det vanligaste sättet inom jazz är att spela temat, sedan solo enligt temats ackordföljd för att återkomma till temat. Men särskilt i poplåtarna använder Mehldau en del av strukturen eller en viss fras som grund för improvisationen, i vilken det kortare eller längre motivet elaboreras och kan genomgå betydliga metamorfoser.
En annan metod kommer fram i till exempel My Favorite Things, där han använder små urklipp från temat och låter harmonierna följa solospelet på ett friare sätt. I andra fall kan han behålla styckets struktur men använda sig av tonala centra och förflytta sig allt längre från de ursprungliga harmonierna medan solot utvecklas.
Några av styckena är mer arrangerade, och Mehldau brukar spela dem med tämligen få förändringar från kväll till kväll. I vissa stycken, exempelvis Jobims Zingaro (Retrato em Branco e Preto), lämnas melodin orörd och repeteras bara med fina justeringar.
Eftersom det är fråga om en samling med en stor mångfald både i stil och material och framförandena är ypperliga är fyra skivor solopiano inte för mycket. Det är lagom.