Fredsbudskap starkast i krigsberättelse
Nyanser i Eeva Kilpis Karelenminnen går förlorade på scenen. Ändå blir recensenten, själv med rötter i Karelen, rörd av Lahtis stadsteaters pjäs.
Text: Eeva Kilpi. Dramatisering: Aila Lavaste. Regi: Ilkka Laasonen. Scenografi: Pekka Korpiniitty. Kostym: Sari Salmela. Ljus: Jouni Nykopp. Ljud: Jukka Vierimaa. Koreografi: Sami Vartiainen. På scenen: Annareetta Rautio/Eeva Karevaara, Raisa Vattulainen, Lumikki Väinämö, Aki Raiskio, Ella Jäppinen/Nea Luukkonen, Eeva-Kristi Komulainen, Maiju Saarinen, Jarkko Miettinen, Mirja Räty, Minna Kangas, Teemu Palosaari, Sanna Hyvärinen, Hiski Grönstrand m.fl. Premiär på Lahtis stadsteater 23.1.
– När det blir fred, är det första jag gör att hämta min gråverkspäls hos Martikainens.
Mammans replik möts av tanternas skratt. Ihopträngda i en liten stuga, ovetande om hur kriget ska sluta, har kvinnorna ändå humorn i behåll, visserligen en svart sådan. De har också tankar om framtiden, drömmar både om världsliga saker – pälsen, böckerna, huset i Hiitola, byggt i Suojärviröd fura – och större ting. Som fred.
Eeva Kilpis (f. 1928) minnesromaner från krigsåren handlar om livet och vardagen som pågår trots kriget, trots att man måste ner i källaren, fly undan bomberna som faller ner från skyn. Om en flicka som i skräckens ögonblick inte ens är rädd. Skådespelaren Raisa Vattulainen slår ut armarna som uttryck för något slags bångstyrig tapperhet – hon vill se, registrera det kaos som pågår utanför källaren. Ja, framför allt handlar Kilpis verk om alla de märkliga, motstridiga tankar och känslor som strömmar genom medvetandet.
Känsloladdat ämne
Förväntningarna är höga när Lahtis stadsteater ska förvandla trilogin Vinterkrigets tid, Längtans tid och Fortsättningskrigets tid (på originalspråk Talvisodan aika, Välirauha, ikävöinnin aika och Jatkosodan aika) till en teaterföreställning.
Dels är det första gången som Eeva Kilpi godkänt en dramatisering av böckerna, dels är motivet känsloladdat, särskilt för dem som tvingats lämna Karelen eller har släktingar och familjemedlemmar som evakuerats. För alla som upplevt sin hembygd få epitetet ”avträtt”.
Också mina rötter på mödernet finns i Karelen. Suojärvi i Gränskarelen ligger visserligen på ett kulturellt och geografiskt avstånd från Eeva Kilpis Hiitola, men visst ömmar jag lite extra för det här ämnet.
Levande dramatisering
En del nyanser går förlorade i Aila Lavastes dramatisering. Skärpan i jagberättarens reflektioner och formuleringar och den humoristiskt registrerande blicken lyckas inte i sin helhet överföras till scenen.
Men med det sagt är det ändå en lyckad, respektfull dramatisering, anpassad för sitt sammanhang, det vill säga en stor regionteaterscen och en stor publik.
Det är framför allt en dramatisering som lever och sjuder. Den skildrar krigsutbrottet 1939, evakueringen av karelarna, återflytten i samband med fortsättningskriget och den slutliga evakueringen efter krigsslutet 1944. Lavaste undviker tråkiga tablåer, men kryddar heller inte med krystad action. Kilpis starka berättande finns tveklöst kvar, och håller intresset vid liv under den nästan tre timmar långa föreställningen.
Mycket bidrar också huvudrollsinnehavaren, Raisa Vattulainen, med. I röd klänning och svart bobbad frisyr, spelar hon berättarjaget Eeva i åldern elva till sjutton. Hon är utrustad med flickans bubblande, gränslösa skratt, ett skratt som liksom inte vill ta slut och som inte går att återfinna i vuxen ålder. Hon fångar också barnets brådmogenhet, genanthet, härligt kavata spexande, som kan vara ack så påfrestande för omgivningen.
Ilkka Laasonens regi är inte nyskapande, men fungerande och jordnära. Ibland tar han emellertid ut svängarna för mycket och skruvar upp en gullighet och patetik som inte finns hos Kilpi, och som inte ger plats för de mer komplexa stämningarna. Till exempel känns föräldrarna (Lumikki Väinämö och Aki Raiskio) nästan buskisaktiga när de smäller varandra på baken – inte riktigt som Kilpi beskriver deras samliv.
Men på det hela taget löper det ändå rätt smidigt. Med hjälp av Pekka Korpiniittys små, bonade rum som skjuts in på skenor, skapas fokus på den stora scenen.
Laasonen lockar fram fina prestationer hos barnskådespelarna. ”Lilla Eeva”, som förekommer innan kriget bryter ut och Raisa Vattulainen tar över rollen, gestaltas styvt och humoristiskt av en barnskådespelare (Annareetta Rautio och Eeva Karevaara alternerar i rollen).
ånga av de finaste scenerna involverar också de äldre kvinnorna, Eevas fammo, som Eeva-Kirsti Komulainens förser med stadga och värme, och hennes rullstolsburna väninna, ”lamatanten”, spelad av Mirja Räty. Dialektexperten Helena Anttonen har försett scenspråket med en dialektal dräkt, vilket blir särskilt effektfullt när lamatanten levererar träffsäkra oneliners, i stil med ”Var inte rädda, det är ju inte sagt att ni dör, ni kanske bara blir förlamade!”.
Det blir kul svärmeri mellan ”ungafastern” (Maiju Saarinen) och hennes fästman, bygdens stilige pastor (Jarkko Miettinen), en relation som också står för den största tragiken i pjäsen.
Trots att många scenlösningar i gestaltningen av kriget är bekanta, känns det inte klichétungt. I Evakkotytön tarina (ung. den evakuerade flickans berättelse) riktas blicken genuint mot hemmet, de civilas liv, med ett fredsbudskap som inte ger efter.
Och det berör, överraskande starkt. Så är pjäsens motiv, att förlora sitt hem, inte bara gripande för att det tangerar släktberättelser, utan också för att det är närvarande i vår samtid, bland alla de människor som trängs på Europas flyktingförläggningar.