En säregen pregnans
Sanna Kekäläinen, som i år firar tjugoårsjubileum för sin egen grupp, satsar stort med en ny föreställning på Stoa. I Passion gör samtidigt ett tidigare arbetssätt comeback.
Framställning: Jonna Eiskonen, Sanna Kekäläinen, Janne Marja-aho och Satu Rekola.
Stoa 22.1.
Ett för koreografen kännetecknande kontrastfyllt och laddat tematiskt stoff speglas i en svit sceniska handlingar, som väcker fria associationer men nu saknar förtydligande, styrande eller tankeväckande textframställning. Det ger åskådaren stor frihet men blir samtidigt en stor utmaning.
Temat i Passion är nämligen inte något man med lätthet fritt associerar kring, inte ens med Sanna Kekäläinens tankeväckande text i programbladet som facit. Det handlar om benägenheten att utse syndabockar och därigenom ge sig själv fria händer till lycka, till kärlek och passion. Det hela får lätt kulturella, samhälleliga och politiska konnotationer, speciellt om det som i Kekäläinens tappning fokuseras i parrelationen. Humor, ironi och lek luckrar upp själva framställningen på ett väl avvägt och fungerande sätt. Epilogen med en hel sats ur Matteuspassionen i totalt scenmörker blir för mig den kanske tydligaste kopplingen till Kristus som urbild för passionstemat.
Olika infallsvinklar
Ledmotiv, tema och variationer kännetecknar framställningen där Sanna Kekäläinen och Janne Marja-aho samt Jonna Eiskonen och Satu Rekola agerar som par eller motpoler. Det finns rätt mycket kretsgång och upprepning i handlingen men samtidigt ger det olika infallsvinklar på temat. Jag upptäcker att jag känner en klar strukturell koppling mellan satserna ur Bachs engelska sviter och scenens handling trots att musiken fungerar mera som en ljudmatta.
Scenbilden är asketisk med en vit golvyta, en transparent plastpresenning och ett vitt badparasoll. Strand och hav är något man kan uppleva som landskap för de svallande mötena i par. De kan framställas äkta och berörande, som mellan Eiskonen och Rekola under skylande plast eller mekaniska, friktionsfyllda eller bara ironiserat prestationsinriktade, som mellan Kekäläinen och Marja-aho. Balansen mellan dominans och underkastelse framstår både subtil och växlande. Användandet av batteridrivna lövblåsare blir lätt surrealistiskt, speciellt när luftstrålen riktas mot gapande munnar.
Med all sin symbolik, öppenhet och kretsgång blir Passion ändå ett fokuserat verk med en säregen pregnans, något man intensivt bearbetar både under uppspelet och i efterhand. Greppet i föreställningen och den starka framställning dessa fyra står för garanterar det.