Musikrecension: Koippa firade sina 70 mångsidigt
Huset var fullt och stämningen i taket då saxofonisten, tonsättaren och dirigenten Eero "Koippa" Koivistoinen firade 70 blankt och samtidigt 50 år som konstnär.
UMO Jazz Orchestra, Johanna Iivanainen, Eero Koivistoinen. Savoyteatern 22.1.
På Savoyteatern hördes två balanserade set, sexton stycken, fjorton komponerade och två arrangerade av Koivistoinen. Tidsmässigt sträckte sig programmet från 1979 till nutid. I drygt hälften av numren medverkade sångaren Johanna Iivanainen, som ofta samarbetat med saxofonisten.
Nostalgin lyste med sin frånvaro. Koivistoinen är i allra högsta grad aktiv även då han inte firar jämna år. Förra året kom den retrospektiva men ändå dagsaktuella skivan Hati-Hati. När man lyssnar på Koivistoinen, nyare eller äldre, live eller på skiva, kunde man tänka att det inte egentligen hänt så mycket inom finsk jazz under de senaste årtiondena. Alternativt lyckas han år efter år hålla sig aktuell och tidlös genom att både skapa och följa utvecklingen. Inom hur många andra branscher finns det 70-åringar som står i främsta ledet och visar vägen? Det är mycket sunt att det är så här inom jazz – den gamla goda mästare och gesäll-andan har inte försvunnit. Liksom i andra kulturer än vår egen respekterar man och lyssnar till de äldre. Inga akademier kan ersätta detta, men lyckligtvis tillämpas detta inom jazz även på akademisk nivå.
Bättre än någonsin
Åtminstone fem av styckena var uruppföranden. Många av dem har hörts med mindre sammansättningar men nu var det lyxiga storbandsskruder.
Koivistoinens influenser och intressen presenterades mångsidigt. I Oshumare, Teranga och Moz hördes konkreta afrikanska intryck. Koivistoinen har flera besök till mänsklighetens vagga bakom sig. Det finska hördes instrumentalt i Arctic Blues och på ett konkretare sätt i sångerna. Walter Raes alias Valto Tynniläs underbara Pieni Sydän hade fått ett nytt smekande storbandsarrangemang i vilket flöjt, klarinetter och sordinerade basuner skapade en slöja runt Iivanainens ypperliga sång. Drivande funk hördes i Northern Dimension från skivan X-Ray och den nya tidens retro-groove i Straight Up som spelats in ett flertal gånger. Den finns exempelvis på Five Corners Quintets första skiva.
Bluesen kom fram i olika former, som struktur men framför allt som känsla och genom skalan. Folkmusiken och psalmtraditionen belystes mäktigt och präktigt i extranumret, det storslagna arrangemanget av Hjalmar Backmans Sunnuntaiaamuna.
Trots fina solon av bland annat Mikko Mäkinen, Manuel Dunkel, Mikko Pettinen och Tero Saarti var det nog gitarristen Teemu Viinikainen som drog kvällens längsta solistiska strå. Med en klang som inte är ur denna världen valde han toner med den bästa av smaker. Det kan man även säga beträffande pianisten Seppo Kantonen som i Mistä on pienet pojat tehty spelade en definition av fraseringskonst.
Eero Koivistoinen spelade, mellan dirigerandet, antingen lika bra som alltid eller bättre än någonsin.