Musikrecension: Logikens skönhet och tänkandets virtuositet
Berghälls nymusikdagar lovar att erbjuda ”avantgardets mest älskade pärlor och annan gammal musik”. Visst är det så att de efterkrigstida musikaliska provokationerna har över 60 år på nacken.
Juho Laitinen, cello; Jouko Laivuori, elorgel; Mirka Malmi, violin; Taavi Oramo, klarinett; Charis Pazaroulas, kontrabas; Mikko Raasakka, basklarinett; Tuukka Tervo, ljudteknik. Rummet för fri konst 22.1.
Den lilla festivalen som ordnas för sjunde gången är i varje fall en viktig satsning på det marginella. Vid fredagens öppningskonsert hördes verk som sannolikt är nya bekantskaper för de flesta.
Flera av kvällens tonsättare hade hämtat inspiration från minimalismen eller andra former av förenklad musikalisk estetik. Brittiska Laurence Cranes (f. 1961) Riis (1996) för elorgel, klarinett och cello bestod av långsamt skiftande, meditativa ackord.
Amerikanska Tom Johnsons (f. 1939) Rational melodies (1982) är en serie korta kompositioner där tonsättaren använder sig av olika systematiska tekniker, såsom addition och subtraktion av melodiska toner. De sex avsnitten som spelades på konserten strålade av logikens skönhet. Ensemblen av cello, elorgel, violin, klarinett, kontrabas och basklarinett kunde dock ha lagt lite mera tid på att finslipa de unisona passagerna.
Även amerikanska Tristan Perich (f. 1982) närmar sig komponerandet på ett systematiskt sätt. I Formations (2011) för cello och elektronik – en enkel liten syntetisator – utvecklade sig tonmaterialet från ett regelbundet tickande till brus och till slut till långa ackord. Juho Laitinen, festivalens konstnärliga ledare, stod för det imponerande och suggestiva uppförandet.
En annorlunda estetik trädde fram i Luciano Berios (1925–2003) Sequenza XIVb (2004), den sista i serien av solostycken som Berio startade 1958. Stycket är en bearbetning av Sequenza XIV för cello, gjord av kontrabasisten Stefano Scodanibbio.
Som Laitinen konstaterade i ett av sina ypperliga mellanprat strävar dessa stycken efter tänkandets virtuositet. Kontrabasisten Charis Pazaroulas flexibelt perkussiva tolkning blev en av konsertens höjdpunkter.
Argentinska Mario Davidovskys (f. 1934) Synchronisms nr 9 (1988) för violin och ljudband är besläktad med Berios Sequenza, även om Davidovskys uttryckssätt förefaller mer melodiskt. Mirka Malmis nyansrika spel rubbades inte av att en av fiolsträngarna gick av.
Kvällens egendomligaste upplevelse var Vinko Globokars (f. 1934) Voix instrumentalisée (1973). Mikko Raasakka hade avlägsnat munstycket från basklarinetten och sjöng och gav ifrån sig olika ljud i instrumentet. Resultatet var läckert motstridigt, samtidigt komiskt och ångestfyllt.
Den informella och konstnärligt kompromisslösa atmosfären i Rummet för fri konst i skyddsrummet i Katri Valas park är värd att uppleva. Festivalens avslutningskonsert söndagen den 24 januari innehåller verk av bland andra Iannis Xenakis och Steve Reich.