Operarecension: Ingen Indigo för mig, tack!
Är Indigo ett desperat försök för Operan att nå en ny publik?, frågar sig HBL:s Wilhelm Kvist.
Musik Perttu Kivilaakso & Eicca Toppinen. Editering, arrangemang, orkestrering och musikalisk ledning Jaakko Kuusisto. Libretto Sami Parkkinen. Regi Vilppu Kiljunen. Scenografi och video Sampo Pyhälä. Kostymer Kalle Kuusela. Ljus Jussi Kamunen. Koreografi Reija Wäre. Ljud Antti Murto. På scenen: Markus Nykänen, Marjukka Tepponen, Mari Palo, Christian Juslin, Jaakko Kortekangas, Päivi Nisula, Koit Soasepp, Petri Bäckström, Oiva Lehtonen, dansare. Urpremiär på Nationaloperan 22.1.
Låt mig gissa: Nationaloperan har fått på hjärnan att den egna, regelbundna trogna operapubliken nu är alltför gammal och att man behöver nå ut till en ny skara. Och man genomför förändringen, inte bara genom att gå ut till folk på gator och torg, piffa upp webbsidor och göra sina egna föreställningar tillgängliga på nätet, utan också på repertoarens bekostnad. Man omformar substansen och offrar den mer eller mindre traditionella smala repertoaren till förmån för mediesexiga spektakel. Kommersialiseringen av samhället överlag, och de sämre ekonomiska utsikterna för offentligt finansierade institutioner, har lett till att också kulturinstitutioner som av hävd varit mindre kommersiella i dag agerar allt mera marknadsmässigt. Strunta i vad en liten del av publiken tycker, huvudsaken är att salen är fylld!
Ett led i den här processen är operan Indigo, med musik komponerad av Perttu Kivilaakso och Eicca Toppinen. Båda har en bakgrund i celloheavybandet Apocalyptica medan speciellt Kivilaakso är hängiven operaälskare. Eventuellt tyckte någon (Lilli Paasikivi?) att man behövde pröva på något nytt och att det var en kul grej att kombinera heavymusik och opera, och så bad man herrarna att skriva en helkvällsföreställning.
Tyvärr talar Indigo inte särskilt starkt till undertecknad. I början kan jag förvisso njuta av vissa partier, och märka hur foten svänger så där lagom mot parkettgolvet i takt med orkesterns rytmiska riff. Uvertyren är majestätisk och många av melodierna är uppriktigt vackra; tankarna går än till John Williams, än till John Adams.
Men ju längre operan lider, desto tristare blir den. Vad skeendena beträffar händer här nästan ingenting: man borrar sig in i huvudpersonen Daniels hjärna (och undermedvetna?) för att reparera de skador som ett halvfärdigt läkemedel har orsakat. Första akten går ut på att förbereda operationen och andra akten på att utföra den. Under tiden avhandlas Daniels kärlek till sin Aurelia och Doktor Hackerts förhållande till Myrna. Och så möter Daniel givetvis den hädangångna Carl och ett litet barn (en "barnåldring"), någonstans på Indigo-nivån av existensen.
I den här science fiction-verkligheten kommer man inte bara en eller två gånger att associera till filmens värld. Inledningens projicering med textplanscherna som berättar om att ”detta har hänt” är som tagen ur Star Wars (men med annan layout). Lika lätt är det att associera till musikalvärlden, speciellt när alla sångare sjunger i mikrofon. Det är direkt synd, för det tillför inget men förvränger nog balansen mellan rösterna. Framför allt är det – trots mikrofonerna – svårt att uppfatta texten. Hellre kunde musiken då ha lättats upp vid lämpliga tillfällen.
Scenbilden är väldigt Vilppu Kiljunen-aktig, vilket betyder att alla scener i sig är visuellt starka. Det händer en massa hela tiden, men när den sjuttiofemte smurfen eller bamsebjörnen springer runt i brandmansmundering blir man inte klok på hur man riktigt tänkte.
Heavy eller opera?
Är Indigo mera heavy eller opera? Tja, både och. Ofta är musiken medryckande samtidigt som den har behövlig variation. Klart är att de partier som låter mest som heavy fungerar bäst, alltså varje gång när musiken får välla fram storslagen och bombastisk, melodiös och skön, med långa linjer, som på ett riktigt bra heavyalbum! Men precis som på alla dåliga heavyalbum finns här ett antal – alltför många – långa, tråkiga stycken utan sting, stycken som helt enkelt inte håller måttet.
Upplägget med sångnummer på sångnummer – utan någon desto starkare koppling – är också i längden trist. I Indigo sjunger ett starkt sångargarde, men kompositionen har uppenbara brister, som om två amatörer varit i farten. Allra värst låter körpartierna och ensemblenumren, som är både grötiga och diffust formulerade.
Problematiska är också alla gånger då kompositörerna inte talar sitt eget språk. Perttu Kivilaakso har en uppenbar förkärlek för tenorer – inte skulle det annars stå tre tenorer på scenen – men den omtalade och efterlängtade duellen mellan Daniel och Carl i andra akten är en riktig besvikelse. Ingen spänning byggs upp, de duellerar inte på riktigt, och melodierna är snedvridna, så alltså trots i sig fina insatser av huvudrollsinnehavaren Markus Nykänen, som gör en verkligt stor roll, och Christian Juslin, som helhjärtat lever sig in i sin gangsterfigur.
Mera lyckad är duetten mellan de båda damerna, Mari Palo och Marjukka Tepponen, som sjöng strålande hela kvällen – speciellt Tepponen värmde publikens hjärta. Jaakko Kortekangas, Päivi Nisula och Koit Soasepp var också övertygande i sina respektive roller, medan Petri Bäckströms roll blev minimal. Oiva Lehtonen gjorde rollen som barnåldringen.
I ett tidigt skede kopplades Jaakko Kuusisto in för att orkestrera, arrangera och editera musiken och troligtvis fick han fylla i en och annan ton, där det annars hade varit blankt i partituret. Det är svårt att säga vad som härstammar från Kivilaaksos och Toppinens penna, men klart är att den musikaliska multibegåvningen och erfarna operatonsättaren Kuusistos roll måste ha varit betydande. Inget under att musiken, trots sina ofantligt många brister, mestadels klingar väl, vilket också är den välspelande orkesterns förtjänst. Speciellt de sista tio minuterna är skönt skrivna med en tindrande fin orkestrering i alla hänseenden.
Den stora frågan är förstås om Indigo kommer att dra en ny publik till operan. En stor del av biljetterna har redan gått åt, men ingenting säger att heavyfolket kommer för att titta på Nötknäpparen, Trollflöjten eller annan standardrepertoar senare. Om inte, kunde Indigo kanske nästa gång hellre sättas upp på Hartwallarenan där den hör hemma och där man samtidigt hade nått ut till en tiofaldig publik.
Editerad 19.04: Dr. Hackert är inte Myrnas far, så som det felaktigt påstods.