Konstrecension: Parodi på konst?
Med bitvis riktigt taffligt måleri framkallar Kaj Stenvalls utställning – där ankorna har fått ge plats åt Putin och finländska politiker – en överraskande reaktion. Det som är tillräckligt dåligt blir intressant. Skamlös kalkon slår smörig anka.
Galleri Bronda, Annegatan 16. Till 31.1.2016.
När jag kliver in på Bronda får jag en liten aha-upplevelse. Målningarna är ännu sliskigare i verkligheten än på bild. En ung Putin blickar romantiskt ut över havet på Krim. Vågor som mer liknar silikon rullar in mot stranden. På en annan målning vänslas han med en buffel som verkar modellerad av alltför våt lera.
Kaj Stenvall målar som en amatör. Driver han med betraktaren eller motivet? Jag skulle säga både och.
Det är första gången konstnären väcker något intresse hos mig. Med något som påminner om skräckblandad förtjusning (men något svagare) irrar jag omkring på det välbesökta galleriet för att försöka förstå hur man kan måla så här och ändå få det att fungera på något plan. Är medveten amatörmässighet en underkategori av popkonst? Och vad rör sig egentligen i Kaj Stenvalls medvetande? I en intervju i HS (16.1) hävdar han att han inte vill driva med Putin utan behandlar honom med respekt.
Samplat från medieflödet
På titelverket Skingra er, här finns inget att se sitter James Bond på konstmuseet National Gallery i London. Det är en scen från Skyfall, men med målningarna i bakgrunden utbytta till Stenvalls egna. Titelns uppmaning använder man när det finns något att se, men man vill inte att folk ska stanna och titta. Ändå etsar sig uttrycket fast, här finns inget att se.
Det som finns att se är bilder från medieflödet och konsthistorien i ny tappning. Måleriet signalerar: Ta inte detta på allvar.
Helsingfors Konsthall är scenen för 2 x makt. En stor skulptur som liknar ett verk av Julian Opie föreställer på Stenvalls målning Juha Sipilä. I bakgrunden moppar en städare golvet, liksom på en bild av Kaisa Rautaheimo i Helsingin Sanomat. Den ena maktfaktorn är förstås den politiska, den andra kunde vara det konstetablissemang som aldrig riktigt godkänt Kaj Stenvall, även om han ställde ut på just Konsthallen år 2000.
Kärleksfullt gycklande
Det evinnerliga ankmålandet har placerat Stenvall i kategorin publikfriande, kommersiella konstnärer. Han har uppenbarligen andra ambitioner, men han använder sig fortfarande av lättköpt humor och igenkännbara figurer. Skillnaden är att ankan var gjord för att publiken skulle identifiera sig med den, politikerna är i första hand ”de andra”.
Det finns ändå en intressant ambivalens i Putin-målningarna. När Putins egna iscensättningar av sig själv som karlakarl går igenom konstnärens glansbildsmakeri, är resultatet nästan kärleksfullt, och dessutom så långt bortom alla stilkoncept att jag börjar luta åt att det ändå i första hand är konsten – och framför allt frågan om vad som är god konst – Stenvall visar långfingret åt. Parodi på konst kan förvisso räknas som en hedervärd syssla.