Musikrecension: Den revolutionerande tersen
Guillaume Dufays musik är den optimala utgångspunkten för tredje upplagan av renässansfestivalen Aurore som pågår i Helsingfors till söndag.
Öppningskonsert i Pauluskyrkan 21.1. Ensemble Petraolysio, Sufira (Sofia Lindroos, sopran, blockflöjt, Eira Karlson, mezzo, fidel, Susanna Tollet, alt, blockflöjt), Petri Arvo, blockflöjt, dulzian, Petros Paukkunen, orgel, regal. Dufay, Power, Dunstable, Binchois, Regis, Tinctoris, Ockeghem, Busnois.
”För närvarande har musikens möjligheter expanderat till den grad att en ny konst tycks ha uppstått med rötterna i det engelska och med Dunstable som förgrundsgestalt. Hans samtida i Frankrike var Dufay och Binchois, vilkas efterträdare dagens mästare Ockeghem, Busnois, Regis och Caron är. Dessa är de finaste tonsättare jag någonsin hört.”
Så skriver teoretikern och tonsättaren Johannes Tinctoris i Proportionale musices och påstår några år senare i skriften Liber de arte contrapuncti (1477): ”Det är fortfarande ägnat att förvåna att det inte finns en enda komposition skriven för mer än 40 år sedan som av de lärde skulle anses värd att framföras.”
Vadi består så den musikaliska renässansen? I ett nötskal: tersen! Tersintervallet, en engelsk influens, och därur emanerande harmonier var sin tids stora modefluga, som så småningom kom att bana väg för det fenomen vi i dag benämner tonalitet.
Detta var i en oktav-, kvint- och kvartpräglad värld något oerhört och den första på östra sidan kanalen att anamma den ”nya tidens” uttryck var renässansens musikaliska portalfigur och, sedermera, 1400-talets internationellt mest kända tonsättare: belgisk-franske Guillaume Dufay (ca 1397-1474).
Dufay var en kosmopolit, som rörde sig mellan Cambrai i dagens norra Frankrike, Rom och diverse italienska furstedömen samt Savojen. Han var påvlig, och antipåvlig, musikchef och kom att spela en betydande roll inom såväl det världsliga som icke-världsliga musikaliska regementet. Han var därtill en av de första tonsättarna som rörde sig fritt mellan det sakrala och sekulära och, sannolikt, den första att nyttja världsliga melodier inom en kyrklig kontext.
Renässansens gudfader
Dufay är därmed den optimala utgångspunkten för tredje upplagan av renässansfestivalen Aurore och rubriceras påpassligt i den av ypperlige organisten och regalisten Petros Paukkunen författade, synnerligen vederhäftiga programboken, renässansens ”gudfader”. Festivalidén, verbaliserad genom titeln Entourage, är att presentera några centrala tonsättare inom en kontext av föregångare, samtida, efterföljare och, rentav, plagiatörer.
Den store Dufay fick i torsdags alltså sällskap av, bland andra, den sju år äldre engelsmannen John Dunstable, den tre år yngre – och yppersta samtida förmågan – Gilles Binchois samt sin främsta omedelbara efterträdare, Johannes Ockeghem, vars hårresande komplicerade Intemerata Dei mater blev en av konsertens höjdpunkter i Ensemble Petraloysios utsökt uttrycksfulla tolkning.
Bland den store läromästaren Dufays verk noterar vi exempelvis Ave maris stella liksom chansonen Adieu ces bons vins de Lannoys – finfint tolkade av Sufira samt, i den senare, kontratenoren David Hackston och Petri Arvo på blockflöjt – samt den ljuvt elegiska Ave Regina coelorum.
Den akustiskt ypperliga, om än sedvanligt stämningslöst illuminerade, Pauluskyrkan var en utmärkt inramning och festivalen fortsatte i går med den kanske största radikalen någonsin, hustrumördaren och fursten Gesualdo. I dag får vi höra smakprov ur Trivialskolans i Björneborg sångbok och i morgon avslutas Aurore med musikhistoriens första verkliga internationella ”superstjärna”, Josquin Desprez. Ytterligare medverkande är bland annat Sonus Borealis och The Cipriano Project.