Filmrecension: Apples envisa egomaniska eldsjäl
Filmen om Steve Jobs är en besvikelse, en jobspost, skriver Hans Sundström.
DRAMA
**
Regi: Danny Boyle. Manus: Aaron Sorkin på basis av Walter Isaacsons bok. Foto: Alewin H. Küchler. Musik: Daniel Pemberton. I rollerna: Michael Fassbender, Kate Winslet, Seth Rogen, Jeff Daniels, Michael Stuhlberg, Katherine Waterston, Ripley Sobo, Makenzie Moss, Perla Haney-Jardine.
Apples innovativa visionär Steve Jobs, som avled 2011, har begåvats med en ytterligare filmbiografi. Först ute var Joshua Michael Stern med Jobs (2013) där den impulsiva, bryska, arroganta egomanikern tolkades av Ashton Kutcher. Förkroppsligad av Michael Fassbender framstår Jobs inte som mindre manisk och omedgörlig i Steve Jobs, regisserad av engelsmannen Danny Boyle som en gång blev ett namn med Trainspotting.
Den nu aktuella levnadsteckningen är ändå ett betydligt mer elektrifierat drama. Boyle och manusförfattaren Aaron Sorkin, som även skrev The Social Network, filmen om Facebookgrundaren Mark Zuckerberg, har koncentrerat sig på tre teknologiska milstolpar och avgörande akter i Jobs karriär: Apples Macintosh 1984, operativsystemet NeXT 1988 och slutligen introduktionen av iMac 1998. Lanseringarna introducerar en orubblig eldsjäl som inte lyssnar på kritik av vare sig vänner eller motståndare. Till saken hör att filmteamet pekat på teknologins utveckling genom att fånga dessa tre skeden i 16 mm, 35 mm och digital film.
Jobs framstår som en kontrollfreak som förordar slutna system, strömlinjeformade konstruktioner och konceptuell enkelhet. Han kommer på kollisionskurs med sin gamla kollega Steve Wozniak (Seth Rogen), som var med om att grunda Apple och skapade Apple II. Likaså med Apples VD John Sculley (Jeff Daniels) och Andy Hertzfeld (Michael Stuhlberg), en i det gamla teamet. En förtrogen och ett bollplank har Jobs i sin marknadsföringschef Joanna Hoffman (Kate Winslet) men helt friktionsfri är inte heller relationen med henne.
Egentligen är hela filmen med dessa tre akter en serie konfrontationer mellan Jobs och hans meningsmotståndare, med undantag av några insprängda återblickar. Trots energin och explosiviteten kan en viss monotoni inte undvikas. De yrkesmässiga sammandrabbningarna späds dessutom på med de regelbundna uppgörelser som huvudpersonen har med sin gamla flickvän Chrisann (Katherine Waterston) för vilken han länge nekar sitt faderskap till dottern Lisa (Makenzie Moss).
Kollegan Wozniak anser att man borde kunna vara anständig och begåvad på samma gång. Men Jobs låter ingenting komma i vägen då han följer sin stjärna. I sin kompromisslöshet har han drag av en datorålderns Howard Roark, det vill säga arkitekten i Ayn RandsThe Fountainhead. Eventuellt mjuknar han något mot slutet i mötet med den fullvuxna Lisa (Perla Haney Jardine).
Vi har naturligtvis till lust och leda sett konventionella levnadsteckningar i vilken handlingen framskrider med många motgångar och lågvattenmärken innan det är dags för triumfens stora ögonblick. Visst bryter Boyles drama mot mönstret men dess maratondueller och utdragna ”taloperor” gör mig mest irriterad. Det tas liksom för givet att det gäller oerhört viktiga och revolutionerande saker som diskuteras men dessvärre är man både intellektuellt och emotionellt fullkomligt oberörd. Som i den tidigare filmen om Steve Jobs bjuds det mer på pladder och tom retorik än på hisnande cybernetik eller intressant personproblematik. Filmen är en besvikelse, något av en jobspost.