Filmrecension: Man tar seden dit man kommer
Thrillern är en inom inhemsk film relativt obeprövad genre, åtminstone i kvalitativt avseende. Om möjligt ännu mera sällsynt är den politiska thrillern, en sann raritet.
DRAMA/THRILLER
Regi: Aleksi Salmenperä. Manus: Pekko Pesonen. Foto: Tuomo Hutri. I rollerna: Joonas Saartamo, Jani Volanen, Peter Franzén, Saara Kotkaniemi, Elena Leeve.
**
Inte minst därför är det lite spännande med Aleksi Salmenperäs Jätten (Jättiläinen), en film som kretsar kring de många och minst sagt långa turerna kring nickelgruvan Talvivaara i Sotkamo.
Tematiken är på inget sätt ny men där Markku Heikkinen i dokumentärfilmen Talvivaaran miehet lyfte fram lokalbefolkningen och miljöaktivisterna ställer Salmenperä in siktet på männen i (det industripolitiska) mörkrets hjärta.
Joonas Saartamo alias Jussi Kanervo är den nybakade diplomingenjören som efter studierna vid Tekniska högskolan får anställning hos Regionförvaltningsverket i Norra Finland, den myndighet som ansvarar för miljötillstånd.
När vi kommer in i handlingen har bubblan redan spruckit men med det inte sagt att gruvans ledning skulle be om ursäkt för sig. Talvivaara-pappan Pekka Perä (Jani Volanen) är mannen som tänker stort och djärvt, ”think big” är hans motto.
Med löften om en revolutionerande lakningsteknik och slutna vattensystem lyckas Perä, den före detta Outokumpu-sluggern, få såväl investerare som den lokala näringslivsbyrån på sin sida. Kanervo, den föredragande tjänstemannen, är mera skeptisk.
Inte bara läcker gipsfällningsbassängen, i samband med malmbrytningen utsöndras också uran – något som det över huvud taget inte var tal om när det ursprungliga miljötillståndet beviljades.
Med hjälp av en gammal kurskamrat vid den geologiska forskningsanstalten börjar Jussi Kanervo rota i fallet, detta till ackompanjemang av en chef (Peter Franzén) som föredrar att gå gruvindustrin till mötes. ”Vad spelar det för roll om två sjöar förgiftas ifall tusen personer får jobb”, är en av de kommentarer som fälls i stridens hetta.
Tematiskt och politiskt är Jätten, med ett manus av Pekko Pesonen, hur intressant som helst. För vad filmmakarna hävdar är att det i ”världens minst korrumperade land” (enligt flera internationella undersökningar) förekommer massor av strukturell korruption.
I klartext innebär detta att inga bruna kuvert byter ägare, nej. I fallet Talvivaara handlar det snarare om dunkla lojaliteter och gentjänster, om ett Bästa broder-nätverk som når sin kulmen under de årliga jaktlagssessionerna.
Det här med strukturell korruption är givetvis svårt att dramatisera, att göra på film, men det ska sägas att Salmenperä et consortes gör ett tappert försök. I filmen finns en hel uppsjö av fakta och detaljer, inte sällan med verklighetsbakgrund.
Problemet här är att det blir för mycket av det goda, av det faktaspäckade. Tungrott är det väl inte, men kvistigt. Plus att Jätten i termer av politisk thriller – den väg man slagit in på – känns lite för sordinerad och jordnära, snudd på dramadokumentär.
I och för sig är det väl lite fräscht att Salmenperä lägger fram fakta och låter tittaren dra sina egna slutsatser, men en extra växel hade inte skadat. Underförstått: gör man fiktion får det gärna ske på fiktionens villkor (med nagelbitare och allting).
På pluskontot noterar man den autentiska miljöskildringen (filmen är inspelad i Talvivaara med omnejd) och en karaktärsteckning som i inget skede ägnar sig åt nidbilder.
Så är filmens Pekka Perä ingen vulgärkapitalist med dollartecken för ögonen utan en entreprenör av den gamla, envisa stammen. Inte ens när ryssarna står där med ett lukrativt anbud är han villig att sälja. Att misslyckas finns inte på kartan, skam den som ger sig.
Samma med Joonas Saartamos tjänsteman, en småbarnspappa med ett vältilltaget bostadslån. I det läget ställer man sig inte nödvändigtvis på barrikaderna – inte i första taget.