Musikrecension: Finlandssvenska solokonserter i fokus
Musiken i sig låter sig svårligen kategoriseras sociospråkligt, men programmet var tufft med tre ”mästerliga finlandssvenska solokonserter”.
Dirigent: Tapio von Boehm. Solister: Taavi Oramo, klarinett, Tero Toivonen, valthorn, Antti Tikkanen, violin. Fagerlund, Pulkkis, Lindberg. Riddarhuset 19.1.
Primus motorn för Nya Tidens Ensemble Tapio von Boehm hade inte bara sammanställt ett tufft program utan stack även ut huvudet på ett intressant sätt när han, om än blott i den svenskspråkiga programbladspresentationen av tisdagens konsert, deklarerade att det bjuds på tre ”mästerliga finlandssvenska solokonserter”.
Man får förmoda att han därmed avsåg tonsättarna – musiken i sig låter sig svårligen kategoriseras sociospråkligt – och förvisso är Sebastian Fagerlund och Magnus Lindberg klara fall, men visst kan även Uljas Pulkkis räknas som finlandssvensk om man så önskar.
Vad adjektivet mästerlig beträffar är jag inte den som opponerar mig. Samtliga konserter innehar viktiga positioner i respektive tonsättares produktion, samtliga konserter fick noggrant analyserade och emotionellt djupt kända framföranden och samtliga konserter råkar dessutom, som en skojig detalj, vara skrivna samma år: 2006.
Sebastian Fagerlunds klarinettkonsert innebar startskottet på en stilmässigt uppluckrande process som sedermera visat sig nog så fruktbar. Taavi Oramo äger kanske inte Christoffer Sundqvists – som stycket är skrivet för – sanslösa virtuositet, men stod inte desto mindre för en urstark realisering av den uppsluppet bubblande och rytmiskt gåpåaraktiga solostämman.
Antti Tikkanen gjorde Lindbergs utpräglat lyriskt färgade violinkonsert med en beundransvärd omsorg om detaljerna och en fräsch spontanitet i uttrycket, medan Tapiola Sinfoniettas ypperliga solohornist Tero Toivonen uppvisade en imponerande auktoritet i Pulkkis valthornskonsert, försedd med den tiensuuska titeln Viima, Vitka ja Vimma. För övrigt ett av de första verk, som skvallrade om den neoromantiska estetik hans tonspråk snart med hull och hår skulle ge sig hän.
Det föredömligt tvåspråkiga programbladet visste inte berätta något om den ungdomliga ensemblen, men av allt att döma har kvällens dirigent än en gång pusslat ihop en fungerande mix av proffs och studerande. Det klingande resultatet var förbluffande högklassigt och von Boehm redde ut samtliga långt ifrån lättbemästrade partitur med bravur, även om Riddarhusakustiken knappast var den optimala för obändigt framvällande klangmassor av detta slag.
Lyssna till konserten via Yle-arenan.