Musikrecension: I ordens frånvaro
När sånger berövas på ord kvarstår musik där språkets betoningar fortfarande hörs, menar Riikka Talvitie. Också Lotta Wennäkoski har haft vokalmusik som utgångspunkt för sin instrumentalmusik.
Dir. Petri Komulainen. Wennäkoski, Talvitie. Klang-konsertserien. Musikhuset, Cameratasalen 18.1.
Lieder ohne Worte, sånger utan ord, hänsyftar till instrumentala verk där melodin påminner om en vokal melodi. Först och främst tänker man på Felix Mendelssohns pianostycken.
Årets första Klangkonsert introducerade Riikka Talvities (f. 1970) interpretation av denna tradition. Under ledning av Petri Komulainen uruppförde Zagrosensemblen Talvities Lieder ohne Worte III–VII (2015).
Det är fråga om fem arrangemang – eller fria bearbetningar – av Talvities egna vokala verk för en sammansättning av flöjt, oboe, klarinett, fagott, valthorn och stråkar.
För delarna III–V tog Talvitie material ur Muistin pitkä jyrinä för manskör. Del VI baserar sig på Seireenietydi för sopran, basklarinett och elektronik och del VII på Pinnan alla för blandad kör. De ursprungliga textförfattarna var Mirkka Rekola, Franz Kafka och tonsättaren själv.
Spår av text
Talvitie vill fråga huruvida de borttagna orden lämnat sitt spår i musiken. I en intervju inför uppförandet funderade hon att åtminstone det finska språkets betoningar hörs fortfarande i musiken. Men vad blir kvar av berättelsen – bara stämningen?
Nu hade tonsättaren gett vissa riktlinjer för lyssnarnas fantasi. I del VII kunde man förknippa den hotfulla stämningen med simning bland blågröna alger, och ur alla möjliga lekfulla scener förde del V tankarna till en pojke som kastar höstlöv.
Lieder ohne Worte innehöll element som även annars är kännetecknande för Talvities musik: lekfulla, humoristiska drag och en okonstlad direkthet. Texturidéerna var fungerande och inte alltför komplexa.
Delarna spelades tätt efter varandra, och med tanke på helhetens dramaturgi föreföll del VI aningen utdragen. Träblåsarna fick dock excellera med sina förföriska sirensånger, och solona var över huvud taget mycket njutbara genom hela konserten.
Filtrerade minnen
Konsertens inleddes med ett annat verk där vokala musikstycken utgjort utgångspunkten, Lotta Wennäkoskis (f. 1970) Nosztalgiaim (2007) för flöjt, oboe, klarinett, fagott, valthorn, trumpet, trombon och stråkar.
Titeln betyder ordagrannt ”mina nostalgier”, och i musiken kastar tonsättaren en varm blick på sin tid som utbytesstudent i Budapest på 1980-talet. Materialet kommer från två ungerska folksånger, Édesanyám och Amott egy kis patak.
Wennäkoski betonar dock att allt har filtrerats genom hennes eget minne. Och förstås genom kompositionstekniken: den mångfasetterade satsen innehåller statiska och upprepade element samt melodisnuttar som de olika instrumenten tar upp och som väcker avlägsna ekon av folkmelodierna.
Nosztalgiaim präglas av en fantastisk, vemodig och friktionsfylld klangfärg. Mot slutet, då musiken blir hurtigare, blir även klangen klarare. Uppförandet var fängslande bra – Zagros är en summa av strålande individer.