Skivrecension: Hillborg öser ur en outsinlig källa
Anders Hillborgs Sirens får HBL:s recensent att känna kalla kårar längs ryggraden, inte minst då tonsättaren efter en utdragen stillsam inledning tar till sitt karakteristiska pointillistiska skrivsätt.
Beast Sampler, O dessa ögon, Cold Heat, Sirens. Kungliga filharmonikerna, dir. Sakari Oramo, David Zinman, Esa-Pekka Salonen. (BIS)
”När man komponerar gäller det att hitta en meningsfull balans mellan det som är intressant att höra och det som är intressant att spela – två saker som inte nödvändigtvis hänger ihop.” Det har varit något av ett motto för svenska tonsättaren Anders Hillborg, 61, som faktiskt lyckats kombinera dessa målsättningar. Musiken är sällan lätt, men alltid givande.
Anders Hillborg låter lagom abstrakt för att öppna för de mest olika associationer. Samtidigt är musiken oerhört exakt, och varje nytt verk har tillfört lyssnaren ytterligare djup i förståelsen av tidigare verk. Således öppnar sig Hillborgs musik än tydligare i dag. Den är tidsbunden och tidlös, statisk och dynamisk, abstrakt och konkret, med både aktiva och statiska texturer. Den kan, som Alan Gilbert har konstaterat, vara jordnära eller skir, finstämd eller rå, spektral eller rock’n roll, men den talar alltid med en egen, tydlig röst.
Så till exempel i orkesterverket Cold Heat med ett nog så tilltalande modernistiskt tonspråk. Stycket opererar med kontraster: Här presenteras en levande textur i träblåsarna med en jämnt framåtskridande baslinje som motpart. Här ställs ett schamanistiskt trummande på en arsenal av slagverk mot maffiga bleckkoraler och stråkar som är mera lidelsefulla än de i Barbers Adagio.
Hillborg är också tekniskt en oerhört skicklig kompositör, som har utvecklat ett helt bibliotek av igenkänneliga texturer som han öser ur. De nya verken låter omedelbart vagt bekanta, även om materialet i varje verk framstår i ny dager. I Beast sampler kombineras gammalt material med nytt och titeln syftar på orkestern som (o)djur, ett ljudligt djur och en levande organism.
Sirens får åtminstone undertecknad att känna kalla kårar längs ryggraden, inte minst då Hillborg efter en utdragen stillsam inledning tar till sitt karakteristiska pointillistiska skrivsätt, där träblåsarna ligger i med långa mattor av korta, upprepade toner. I Sirens utnyttjas också en kör som sjunger en eterisk körsats som gör att tanken omedelbart går till Debussys verk med samma namn. Till den utsökta tolkningen bidrar Eric Ericsons kammarkör och Svenska radiokören med sopranerna Hannah Holgersson och Ida Falk Winland.
Holgerssons tolkning av sången O dessa ögon, till text av Gunnar Ekelöf, är genuint vacker och full av vokal glans. Sången bjuder också på ett säreget lugn med en skör men fyllig stråksats.
Skivan är en uppföljare till Kungliga filharmonikernas förra Hillborgskiva från 2011 (se recension). Nu som då spelar orkestern med gnista och geist under ledning av tre dirigenter, i det här fallet Sakari Oramo, David Zinman och Esa-Pekka Salonen.
Lyssna på utdrag av skivan på Presto Classical.