Skivrecension: Den största ensamheten i Sverige
Det är vackert och tematiken är lätt att leva sig in i, men hon upprepar sig själv, menar recensenten om Melissa Horns senaste skiva.
(Sony)
Under hela sin karriär, börjande med albumet Långa nätter (2008), har Melissa Horn rört sig i samma emotionella och musikaliska landskap, och linjen fortsätter också på senaste utgåvan Jag går nu. Det handlar om att lämna eller bli lämnad, svika eller bli sviken, och oberoende av vilken roll det kvinnliga jaget väljer är melankolin lika alltomfattande. Rent musikaliskt kläs den sorgmodiga känslosamheten i en snyggt melodisk och mollbottnad vispop, där den akustiska gitarren och Horns nyansrika röst dominerar ljudbilden.
Det är vackert och tematiken är lätt att leva sig in i, och bland de enskilda låtarna finns som vanligt flera enskilda pärlor. En annan sak är att det kan kännas som om Horn skrev nästan samma sång om och om igen, som om hon varje gång gav ut nästan samma skiva, och frågan är då om och när det här blir ett problem.
Ett undertryckt skrik
För mig är hennes låtar berörande så länge de serveras en och en, men efter en större dos börjar tonfallet kännas lite väl klagande. Jag skulle väl bli rätt tveksam, om det inte var för det stråk av desperation som hon alltid så naturligt och utan volymförhöjningar får in i sin annars så mjuka röst. Ett undertryckt och väldigt ensamt skrik.
Som om det faktiskt var just liv och död det handlade om. Och live lär hon ha en betydligt bredare uttrycksskala än på skiva, så grip tillfället då hon snart gör en miniturné också i Finland.
Melissa Horn kan man se i Mariehamn (Alandica) 3.3, Helsingfors (Savoy) 4.3, Vasa (Stadshuset) 5.3 och Jakobstad (Schaumansalen) 6.3.