Bokrecension: Mot övermakten
Jägarrörelsens 100-årsjubileum har firats och nästa år är det Finlands tur som självständig nation. Jägargenerallöjtnant Karl Lennart Oesch (född 1892) var med i alla för Finlands existens avgörande skeden och kunde själv i händelsernas centrum göra bestående historiska avtryck.
Personhistoria, Militärhistoria
Gummerus, 2015, 453 sidor.
General Oeschs fascinerande liv har nu dokumenterats vetenskapligt i en välskriven och diger biografi som historikern, doktor Vesa Määttä gjort på uppdrag av minnesföreningen K.L. Oeschin Muistoyhdistys ry.
Om man vill nämna ett enda litet exempel på ett avtryck som slagit rot, är det termen avvärjningsseger. Oesch myntade det som motvikt mot förenklingen att Finland bara förlorade kriget mot Sovjet 1939–1944. Det var sårande för de flesta frontmännen att betecknas kollektivt som förlorare. Finland hade ju som det enda landet bland Sovjetunionens alla krigstida fiender i Europa ändå förmått bevara både sin självständighet och sitt samhällsskick.
Lennart Oesch, son till strävsamma schweiziska invandrare och företagare i ysteribranschen, växte upp i Tohmajärvi i Norra Karelen. Han blev student från reallyceet i Sordavala 1911 och började studera naturvetenskaper vid Helsingfors universitet. Han avstod från sitt schweiziska medborgarskap först i början av 1920-talet.
Unge Oesch visade redan i tonåren förmåga till analytiskt tänkande och opposition. Hans självkänsla var stark. Han blev pacifist. Men den ryska förtrycksperioden väckte allvarliga frågor om Finlands kommande öde. "Autonomins slut, Finis Finlandiae", skrev han. Efter en längre inre kamp ledde det till en helomvändning. Han anslöt sig till frihetsaktivisterna.
Oeschs universitetsstudier var på målrakan då han för sin patriotiska professor Fredrik Elfving berättade om sitt beslut att ge upp den akademiska banan och söka sig till Tyskland för att få militärutbildning. Professorn gav honom sitt stöd, sitt visitkort och en rekommendation för studier vid Lunds universitet. Med det på fickan kom han ut ur landet.
Oesch var en av de första vid Pfadfinder-kursen vid Lockstedter Lager i början av 1915. Han avancerade till en av de främsta i Jägarbataljon 27 och återvände som jägarkapten till Finland tre år senare.
Hemma i Finland ledde Oesch framgångsrikt sin VIII Jägarbataljon vid striderna kring Rautu. Merparten av motståndarna var sovjetryssar och för Oesch var kriget därför ett frihetskrig.
Därefter gick Oeschs militära karriär spikrakt uppåt. Han fick högre militärutbildning i Frankrike, blev sedan en av arkitekterna vid uppbyggnaden av Finlands krigsmakt, dess organisation, utbildning och försvarsdoktrin. Hans bomärke syntes i hela försvarssystemet. Generallöjtnants grad och positionen som ställföreträdande chef för krigsmakten nådde han redan 1936.
Under vinterkriget blev Oesch dock sidsteppad. Mannerheim blev sin egen stabschef. Frustrerande för Oesch att stå utan uppgifter. Men i det katastrofala läget mot slutet av kriget fick han frontkommendering och lyckades stabilisera situationen vid Viborgska viken.
I fortsättningskriget var Oesch främst frontkommendör. Hans styrkor intog Viborg och senare hela Karelska näset. Den stora mottin i Porlammi kan nämnas. Där tog man också mycket fångar. Nästa vinter blev logistiskt ytterst svår i hela landet och krigsfångarna dog som flugor. Oesch skulle själv komma att ställas till svars.
Som chef för Karelska armén, senare Aunusgruppen, ledde han avvärjningen av den ryska menföresoffensiven våren 1942 och kom därefter att respekteras högt även i de svenskspråkiga förbanden på Svirfronten.
Den 14 juni 1944 fick Oesch order att ta befälet över de finska styrkorna på Karelska näset. Det var på femte dagen av Röda arméns storanfall som rullade fram med oemotståndlig kraft. Mannerheim satte in sin sista operativa ledarreserv.
Uppgiften att stoppa Röda armén var monumental. Oesch själv visste att ett misslyckande skulle innebära landets och hans egen undergång. Ansvaret tyngde. Hans sonson har vittnat om hur farfar ännu långt senare hade mardrömmar och skrek i sömnen. Men Oesch och hans soldater gjorde det omöjliga. Ryssarna stoppades i juli 1944. Djupt rörd över sina soldaters insatser talade han om Ihantala som motsvarigheten till vinterkrigets Taipale.
Efterkrigstiden blev väldigt svår för Oesch. Att så effektivt ha rubbat Molotovs och Stalins cirklar kunde ju inte ske ostraffat. Risto Ryti och hans regeringsmedlemmar dömdes som krigsansvariga. Bland militärerna råkade vapengömmarna illa ut. Men kontrollkommissionen krävde att krigsförbrytare i hög ställning skulle avslöjas och straffas. Häxjakten riktades särskilt mot Oesch.
Bakgrunden var att 17 krigsfångar rättslöst hade skjutits på Oeschs ansvarsområde vintern 1942. De egentliga skyldiga fick rättmätiga långa frihetsstraff i december 1946. Men därförinnan hade man verkligen ansträngt sig för att kunna vältra över huvudansvaret på Oesch. Kekkonens roll var betydande.
Oesch häktades i oktober 1945. Högre krigsdomstolen dömde honom den 19 juli 1946 till tolv års tukthus – utan att redovisa beslutsunderlaget. I juni 1947 sänkte Högsta domstolen hans straff till tre år. Brott mot internationella avtal eller direktiv från Högkvarteret kunde inte påvisas. Han fick ändå bära delansvar för vissa av sina underlydandes gärningar.
Oesch försattes på fri fot 1948. Men hans militära karriär var över. Kampen mot övermakten hade krävt sin tribut. Han var en märkt och alltmer bitter man. Han gjorde dock ännu mycket uppskattade insatser både som krigshistoriker och för bevarandet av arvet efter kriget. Hans över ett halvsekel gamla tankar om Norden som en försvarspolitiskt enhetlig region är åter rykande aktuella.
General Oesch, vår kanske mest betydelsefulla militär efter Mannerheim, hör till de finländska märkesmän som efter kriget behandlades avskyvärt. Kollegan Aksel Airo fick full upprättelse av president Mauno Koivisto, men då fanns Oesch inte längre bland oss. Han avled 1978. Senast vid Finlands 100-årsjubileum 2017 bör Finlands statsmakt ge Oesch postumt den offentliga upprättelse han är värd. Så ojämnt har ödets lotter fallit.
Skribenten är professor och har länge samarbetat med krigshistoriker och -veteraner.