Konstrecension: Skisser som får ta plats
Riikka Puronen blottlägger sitt arbetsbord på Galleri Sculptor.
Galleri Sculptor, Södra kajen 12. Till 24.1.2016.
Skulptören Riikka Puronen (f. 1968) har valt att specifikt ta fasta på ett skissartat skede av den kreativa processen, det vill säga en mera privat sida av hennes arbete. Hon visar animationer, teckningar och två imaginära skulpturer. Vissa av verken framstår som ett slags kvarlämnade rester från en annan tid, till exempel delar från medeltida pansar.
De svartvita teckningarna är gjorda digitalt och det är stimulerande att försöka sammanfoga de olika bilderna till något narrativt och gripbart, såsom en häst med sadel som också kunde vara något helt annat. Detaljerna visar vägen till en större helhet. Det hela flörtar med djupare avlagringar i medvetandet. Likt i vårt komplexa minne finns det ingen rak väg utan en stor mängd associationer leder oss på irrfärder. Allt detta ger en mera öppen och fri spelplan för olika tolkningar.
Dekonstruktion
Puronen blev klar från Bildkonstakademin för tjugo år sedan. Hon blev vald till Årets unga konstnär 1997 och erhöll William Thuring-priset av Finska Konstföreningen 2010.
Offentliga verk av henne kan hittas bland annat i Kvarnbäckens metrostation. Specifikt för Puronens skulpturkonst är dess mångfald vad gäller både material och tekniker. Hon fascineras av dialogen mellan det två- och tredimensionella och det som görs i gränslandet mellan tecknande och skulptur. Hon söker ständigt efter olika sätt att förverkliga rumsliga idéer.
Även om hennes skulpturer är konkreta och fasta, så är de samtidigt också förgängliga och bräckliga. De kan verka traditionella i brons, aluminium och styrox, men hon lyckas bryta upp det hela så att harmonin försvinner och betraktaren lämnas hjälplös i sina tolkningsförsök. Något oförklarligt kvarstår, ett slags brokiga, tredimensionella collage. Man kan hävda att hennes bildspråk kan komprimeras till ett ord: dekonstruktion. Hon visar helt enkelt att konsten ska få vara vild.
Arbetsbordsmystik
Ifråga om utställningens svartvita digitala teckningar går tankarna till August Strindbergs experiment med fotografier och alkemiska processer vid förra sekelskiftet. Inte för att parallellisera Puronen med detta, men som en exemplifierande och upplysande tankelänk. Strindberg ville fånga stjärnhimlen med sin egenhändigt konstruerade ”wunderkamera” och kallade sig poetkemist. Han misstrodde över huvud taget den optiska linsen, som han menade gav en förvrängd bild av verkligheten – han försökte nämligen fånga molnens själ. Det här kan förstås om en slags alkemisk process, mystikerna ville de hitta de dolda sammanhangen i universum.
Puronens utställning utstrålar ett slags ”arbetsbordsmystik”; det är som om hon ville uttrycka att något utöver det timliga har format bilderna. Hon har lyckats lämna plats för det oväntade och oförklarliga och däri ligger laddningen. Det finns inga enkla och direkta förklaringar, utan hon leder in betraktaren i en associativ process utan resultat.
Utställningen ger en känsla av att man vaknat upp morgonen efter en nyårsnatt och försöker tyda stöpt tenn. Som rester på näthinnan finns färgsprakande raketer som redan tömts på innehåll och kanske blivit till något helt annat. Det är saker utan mening, innehåll och fotfäste, saker som ännu hänger i luften – idéer och kreativitet.