Musikrecension: Brittisk odyssé genom stilhistorien
Ett lika väl genomtänkt, fyndigt och stilhistoriskt medvetet program som det vid Sibelius-Akademins kammarorkesters konsert i Tempelplatsens kyrka i torsdags får man söka med ljus och lykta efter.
Tempelplatsens kyrka 14.1. Musikalisk ledning och konsertmästare: Pekka Kuusisto. Solister: Topi Lehtipuu, tenor, Markus Maskuniitty, valthorn. Purcell, Britten, Byrd, Tippett, Pärt.
Men så spökade även oförbrännelige Pekka Kuusisto i kulisserna och helheten röjde omisskänneliga spår av äktkuusistosk associationsförmåga. Renässans, barock och 1900-tal sida vid sida är väl inte revolutionärt i sig, men sättet kedjan var sammanlänkad på var klart uppfriskande.
Som tematisk och idémässig utgångspunkt fann vi den store Henry Purcell, en av musikhistoriens främsta radikaler, vars Fantazia upon one note och Fantasia G-dur måtte – trots att de koncipierats för gambaconsort, som då redan var ur modet – ha klingat nog så vidlyftigt i samtida öron.
För att inte tala om den ursprungligen för sopran, kör och continuo skrivna Let the night perish (Jobs förbannelse, till Jeremy Taylors föga upplyftande text), som i Nico Muhlys arrangemang för tenor och stråkar kryddats med en del rätt intrikata harmoniska vändningar som dock rimmade förbluffande väl med Purcell.
Respektfylld konversation
Purcells store föregångare William Byrds Sanctus fungerade utmärkt väl med stråkar i stället för röster, medan Michael Tippetts Fantasia on a theme by Corelli (1953) för en fruktbart respektfylld konversation med originalmaterialet utan att för den skull kännas det minsta lilla arkaiserande.
Arvo Pärts Cantus in memoriam Benjamin Britten klingade ovanligt känslointensivt i sitt laddade framförande, medan Brittens Serenad för horn, tenor och stråkar – samt den från originalserenaden utelämnade Now sleeps the crimson petal – kändes som ett närapå ofrånkomligt logiskt slutmål på den brittiskt färgade odyssén.
Topi Lehtipuu tolkade sina vokalstämmor med utsökt äktbrittiskt raffinemang och osvikligt god smak – rentav så att han stundtals hade smärre problem med att göra sig gällande gentemot stråkensemblen – medan förträfflige Markus Maskuniitty tog ut allt som fanns att få ur den brittenska valthornsstämman.
När Pekka håller i trådarna med felan i högsta hugg kan det knappast gå fel och de positiva vibrationer han spred runt sig smittade tydligt av sig på de i stående läge musicerande ungdomarnas sensitiva, engagerade och precisa spel. Elias Lassfolk och Oskari Holopainen gjorde, som guldkant på det hela, sina solistiska tippettska violin- respektive cellopartier med den äran.