Tarantinos problematiska provokationer
Tillsluten och paradoxal västernfilm, där själva berättandet utgör det pulserande hjärtat.
Foto: Robert Richardson. Musik: Ennio Morricone. I rollerna: Samuel L. Jackson, Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh, Walton Goggins, Tim Roth, Demián Bichir, Michael Madsen, Bruce Dern, Channing Tatum.
Vitsord:
I färskt minne har vi Quentin Tarantinos två vådligt fantasifulla omskrivningar av historien, lika revanschistiska som revisionistiska. I Inglorious Basterds gavs en alternativ historieskrivning beträffande det andra världskriget och i Django Unchained höjde regissören sin filmatiska huggvärja mot slaveriet i sydstaterna som fick sin hämndlystna kurskorrigering. Samtidigt var bägge filmerna genuint förankrade i gamla filmgenrer.
Django Unchained var en till 1858 förlagd antebellum-berättelse medan The Hateful Eight utspelar sig i en postbellum-epok med inbördeskriget nyligen avslutat. Det innebär att filmen delvis rör sig i västernfilmens välkända terräng där just inbördeskriget ofta utgjort en dramatisk faktor i bakgrunden. Man minns John Wayne i John Fords Förföljaren (1956) och Rod Steiger i Sam Fullers Sista skottet (1957). Men på vägen förvandlas berättelsen även till ett kammarspel och deckarmysterium i Agatha Christies anda. Denna gång är de historiska fantasierna inte lika vådliga även om regissören inte gett avkall på sina skruvade diskussioner och sin blodiga brutalitet. Det är både slapstick och sadistiska chocker.
En diligens i snöstorm
Prologen tar vid i Wyoming i en häftig snöstorm och med en häftig uvertyr av Ennio Morricone vars musik senare ljuder betydligt mer sordinerat. I förgrunden syns ett insnöat skulpterat krucifix, kanske som en påminnelse om den intolerans och blodsspillan som gått fram i religionens namn. Snöstormen fortsätter då en diligens hejdas av en man som vill ha skjuts. Han är prisjägaren Marquis Warren (Samuel L. Jackson) som har en bakgrund som major i nordstatsarmén. Den som ger honom skjuts är John Ruth (Kurt Russell), på sätt och vis en kollega som även han fångar in efterlysta mördare. Men han överlämnar dem levande åt bödeln medan major Warren dödar dem. Bredvid John Ruth sitter i handklovar den laglösa mörderskan Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh). Samtalen mellan de två männen styrs av ömsesidig respekt men kvinnan tyr sig omedelbart till rasistiska glåpord då hon får syn på Warren. Bättre blir det inte då sällskapet får en ytterligare färdkamrat i Chris Mannix (Walton Goggins), en äkta ”Johnny Reb” som medverkat i en sydstatsgerilla och som nu, precis som de övriga, är på väg till Red Rock som nyutnämnd sheriff.
Färden genom Wyomings vidder kan frammana filmer som John Fords Diligensen. Men ovädret fortsätter och sällskapet måste göra ett uppehåll på Minnies välkända rastplats. Då får den drag av ett kammarspel med verbala pokerspel som i Budd Boettichers västerns från 1950-talet. Märkligt nog är ägarinnan frånvarande vilket får Warren att ana ugglor i mossen. Mexikanen Bob (Demián Bichir) säger sig vara tillfällig värd men på plats finns också andra gäster: Bruce Derns sydstatsgeneral, Tim Roths engelskt artikulerade bödel och Michael Madsens ordkarge cowboy.
Sin film har Tarantino indelat i sex kapitel och under berättandet vrider han även klockan tillbaka för att introducera en annan synvinkel. Fiendskap och rashat blandas med kamaraderi och leder slutligen till överraskande allianser. Men 100 minuter förflyter innan puffrorna börjar tala och blodbadet och sadismen tar över. Då är filmen redan något annat än västern eller deckarmysterium. Någon indelning i ”good guys” och ”bad guys”, som ändå fanns i regissörens två tidigare filmer, kan man inte heller tala om.
Fantasier och verklighet
Tarantino blandar vita fobier och fantasier om den svarte mannen med genrestyrda förväntningar men spränger även in en brutal verklighet som fungerar som antites till allt som har att skaffa med konvenans och dekorum. Märkligt nog gjorde Tarantino ursprungsversionen av filmen (187 min) i det antika formatet 70 mm Ultra Panavision trots att intima interiörer dominerar handlingen. The Hateful Eight är på många sätt paradoxal och problematisk, inte bara det på ”splatter” inriktade slutet utan kanske också själva resan som trots alla lån bygger upp sitt insulära referenssystem. Så hermetiskt tillsluten är inte ens Woody Allen som i sin självtillräckliga värld ändå strör in teser av allmänt intresse. Men visst är The Hateful Eight en berättelse vars pulserande hjärta kunde sägas vara själva berättandet.