Skivrecension: Positiva vibrationer i studion
Basisten Jan Simons nya skiva är inspelad i Los Angeles på traditionellt vis med alla musiker i samma rum.
(Rithem)
Basisten Jan Simons första skiva kom för drygt femton år sedan. Förutom tidens inhemska toppar fanns då det stora trumpetnamnet Kenny Wheeler med. Senast gjorde den Nykarlebyborne basisten en skiva med den svenska toppgitarristen Max Schultz.
Den nya skivan är inspelad i Los Angeles och musikerna är lokala. Liksom på tidigare skivor håller sig Simons mest till komprollen medan övriga musiker intar centrumposition. På Travellers hörs särskilt pianisten Kenneth Crouch, som har varit med ett tag och dykt upp lite här och var. Crouch har samarbetat med bland andra Eric Clapton, Lenny Kravitz och Nancy Wilson.
De flesta styckena är av Simons. På titelspåret och ett par bitar till ekar positiva vibrationer, lite i Pat Methenys americana-anda, till vilken även gitarristen Adam Hawleys ofta jordnära spel bidrar.
Ut på djupare vatten kommer man i Simons eteriska Suffix eller Crouchs mångskiftande Tres Special. Stycket cirklar runt pianot och inleds i rubato som via en Miles-lik rytmisk vamp övergår i ett melodistarkt tema. Pianot fortsätter med ett skickligt utfört solo. Skivans intensivaste pianosolo finns dock i det förstnämnda stycket.
På skivan finns en standardlåt, Old Devil Moon, som ges en funkfylld New Orleans-behandling med gitarren och basen (inklusive solon) som stomme.
Simons spelar elbas hela vägen i ett sammanhang där kontrabas kanske skulle förefalla naturligare, men han spelar med fin dynamisk kontroll och undviker en ständigt påträngande klang, vilket inte är ovanligt vad gäller elbas.
Skivan är inspelad på gammaldags vis med alla musiker i samma rum, utan hörlurar. Den enda bearbetningen är mixningen som gjordes av den levande ljudteknikerlegenden Jan-Erik Kongshaug.