Vandring bakom Stockholms kulisser
Carl-Johan Vallgren skriver hårdkokt och delvis svart, men utan att frånta de agerande gestalterna deras mänsklighet.
Albert Bonniers förlag 2015
En gång i tiden var pseudonymen något en författare som ville skydda sin identitet kunde använda sig av, men i dag har begreppet i Sverige fråntagits sin egentliga innebörd. Det är redan ett bra tag sedan Jan Arnald kom på idén att börja skriva kriminalromaner som Arne Dahl, utan ambitioner på att hålla ansiktet bakom pseudonymen hemligt, och paret Ahndoril tog för sin del spelet till nästa nivå genom att kalla sig Lars Kepler och ändå öppet träda fram och ge intervjuer om böckerna. Och Carl-Johan Vallgren ombesörjer målgången, då han efter att ha börjat satsa på thrillergenren helt enkelt håller kvar det egna namnet på bokpärmen – men låter det följas av informationen ”skriver som Lucifer”.
Så har pseudonymen då tunnats ut till en liten dekoration, eller om det kanske är så att Vallgren snarast velat ironisera över pseudonymhanteringens utveckling? Frågeställningen blir ändå mindre viktig då texten rullar i gång, och det genast känns som om han lyckats ta med sig den berättartalang han uppvisat i många av sina traditionella litterära verk – den stilistiska spänsten och förmågan att bygga upp en berättelse från början – också till spänningsgenren. En manöver som visat sig vara svårare än många skribenter tycks tro.
En sista kraftmätning
Första delen i en utlovad trilogi, Skuggpojken, utkom för ett par år sedan, och den här fortsättningen tar avstamp från ett klassiskt tema – den rutinerade brottslingen som egentligen lagt av, men ändå vill göra en sista storsatsning på en värdetransport. Den som tänker så är finskättlingen Jorma Hedlund, Vallgrens blinkning åt sitt eget finska arv.
Projektet med värdetransporten blir en katastrof, någon har lurat rånarna i en fälla, och Jorma är den enda som överlever och lyckas fly. Då hans tidigare polare Danny Katz samtidigt börjar reda ut varför Ramón, som en gång räddat hans liv, plötsligt blivit avrättad är två till synes fristående skeenden i gång – fast det ska förstås småningom visa sig att de också har en del beröringspunkter.
Odyssé i marginalen
Berättelsens starkaste tråd är den fortgående odyssén i Stockholms brutala men mångfacetterade undre värld. Vallgren är i sitt esse när han via Jorma och Katz undersöker miljöer och människor som befinner sig långt borta från den glassiga innerstaden.
Här framträder ett blandat galleri av brottslingar, prostituerade, knarkare och utslagna, och författaren gjuter liv i dem alla samtidigt som han beskriver omgivningarna med en sådan skärpa att man kunde tro han själv levt i dem.
Under vissa partier kommer jag att tänka på Joel Schumachers film 8 mm, om porrbranschens mest skrämmande bakgårdar, men Vallgrens skildringar inkluderar en rikare skala nyanser. Han skriver hårdkokt och delvis svart, men utan att frånta de agerande gestalterna deras mänsklighet. Den finns kvar också i den sunkiga marginalen, åtminstone så länge fokus inte ligger på människosmugglare eller extrema sexualbrottslingar.
Pinans hus
Kanske blir det efterhand ändå onödigt mycket kretsgång i försöken att ringa in folk med dubbla lojaliteter, och söka försvunna personer eller hemliga platser, som House of Pain där sexuella övergrepp systematiskt praktiseras. Jorma och Katz är hela tiden med där det händer, men någon helhetsöverblick lyckas de egentligen aldrig skaffa sig.
Så efter den stringenta och svettiga inledningsfasen får Vallgren svårt att hålla tempot uppe och samtidigt samla in trådarna. Några slutliga lösningar och svar blir det heller inte, men kanske är det här ganska konsekvent – för när ett led i systemet med människosmuggling och sexhandel faller, växer nya, osynliga genast upp.
Och så vill Vallgren förstås lämna slutet öppet, som en lämplig startpunkt för den kommande tredje delen av trilogin.