Nya ingredienser man småningom upptäcker
Emellanåt har Murakamis berättarteknik fått recensenten att tänka på när han var barn och blev tvingad att rita människor, och sedan ritade dem utklädda till spöken för att det var så enkelt.
Översättning från japanska: Eiko och Yukiko Duke. Norstedts 2015
Efter att ha läst många böcker av Haruki Murakami började jag tycka att han upprepade sig. Jag var trött på personerna som i bok efter bok påminde om varandra, och som då och då försvann till någon gåtfull ”andra sida”. Det här slutade kännas spännande och började kännas som mystifiering som självändamål. Emellanåt har författarens teknik fått mig att tänka på när man var barn och blev tvingad att rita människor, och sedan ritade dem utklädda till spöken för att det var så enkelt.
Novellsamlingen Män utan kvinnor är i alla fall en bok i samma anda som min favorit bland de romaner jag har läst av författaren, Norwegian Wood. Den oförklarade dimensionen finns även här men har mera organisk kontakt med det vardagliga livet.
Det är som om jordelivet i den nya boken i sig innehåller mera av både magi, tragik och komik, som i det här korta konstaterandet om ett äktenskap som börjar gå dåligt:
”Hon började att allt oftare dricka vin. Han hängav sig lite väl mycket åt kalligrafi. När han skrev kanjitecken och lät penseln dansa med tuschets svärta över det kritvita papperet, kändes det som om han kunde se sin själ där.”
Murakami fick en gång ett pris för att han ansågs skriva sämre om sex än någon annan. I den här boken verkar det emellanåt som om han parodierar kärleksscenerna i sina tidigare böcker, vilket blir roligare. Han når emellanåt fram till ovanliga vinklar på sexualiteten:
”Det är svårt att sätta sig in i en annan persons onanerande. Det finns sådant som jag har svårt att förstå beträffande mitt eget.”
Och på barnlösheten, som på ett ställe beskrivs som ett lyckligt tillstånd: ”De satt bara ensamma i sina rum och chattade med sina klasskamrater eller fördjupade sig i underliga porrspel. Tokai lyckades inte uppbåda någon som helst längtan efter att skaffa sig sådana barn.”
Det går att se novellerna som att de i smyg bildar en roman, där man kan se de olika männen som är ensamma eller snart kommer att bli det, och som ofta lever isolerade i en lägenhet utan att kunna eller våga berätta orsaken ens för läsaren, som samma person. Ibland är den längtande personen en kvinna, det är i historier den manlige centralfiguren hör berättas. Den återkommande visionen av samhörighet överskrider inte bara könet utan hela människoskapet: i paradiset som det här gestaltas är man ett havsdjur, till exempel ett nejonöga, tillsammans med ett annat.
Min favorit bland novellerna är ”Sheherazade”, där den berättande kvinnan är den som är fri att gå och komma. ”Samsa in love” får mig först att undra om det går att använda sig av Kafka, som är så absurd det går, som en sorts garanti för att det man själv skriver är absurt (och att Murakami är absurd behöver han inte övertyga någon om). Men den här historien är rolig, och den tillför Kafkas marginalitetsvärld något nytt. Den förvandlade ensamme mannen träffar här en nästan lika ensam kvinna som tycker om honom.
På minussidan finna bara den allra sista novellen som innehåller alla författarens maner och vars stil är effektsökande på ett sentimentalt sätt. Murakamis uttryck är även i den här boken emellanåt larviga, åtminstone i den dräkt de har i översättningen: ”Det var en flicka som var så vacker att man nästan fick lust att vissla.”