Klougart på väg utåt
Att Josefine Klougart besitter en ovanlig begåvning rådet det väl inget tvivel om. Och i sin senaste roman visar hon den tydligare än förut.
Övers. från danskan Lykke Holm. Albert Bonniers Förlag 2015
I en intervju i den franska tidskriften La Croix för något år sedan hävdade den svenska akademiledamoten Horace Engdahl att skrivarkurser och författarskolor har skadat den västerländska litteraturen. För i och med att författargärningen professionaliserats, och författarna ofta lever på stipendier och offentligt stöd, har de i hög grad isolerats från resten av samhället. Enligt Engdahl är följden att många författare blivit institutionaliserade i så hög grad att de helt enkelt skriver en form av litteratur som bidrar till att upprätthålla de litterära institutioner som de själva lever av.
Jag har ofta tänkt att Engdahls ord mycket väl kunde gälla den unga danska författaren Josefine Klougart. I sina tre första böcker har Klougart nämligen presterat just den typ av litteratur som de litterära institutionerna lever och andas för. En inåtvänd, hermetisk litteratur där det poetiska och metaforrika språket hänvisar till sig självt och sin status som språk, men som har mycket svårt att nå ut till den läsare som sitter med boken i handen. Föga överraskande har Klougart också blivit hajpad i så hög grad att hon inte bara omtalas som en ny Virginia Woolf och nominerats för Nordiska rådets litteraturpris hela två gånger, utan också har mottagit ett treårigt arbetsstipendium av danska staten.
Knivskarpt, hypnotiskt
Nu har jag inte för avsikt att ifrågasätta Josefine Klougarts begåvning. För det råder inget tvivel om att hon faktiskt är en av sin generations största litterära begåvningar – och på sikt också kan visa sig vara en av Nordens största författare. Hennes känsla för språk, hennes originella beskrivningar av kärlek, av sorg, av barndom, liksom hennes imponerande stilsäkerhet, är helt enkelt unika. Min poäng är helt enkelt att det är som om hennes enastående begåvning, som det inte kan råda något tvivel om, aldrig fullt ut kommer till uttryck i hennes tre första böcker, eftersom de är så hermetiska att de ställvis är nästan omöjliga att läsa.
I sin fjärde roman Om mörker, nu i fin svensk översättning av Johanna Lykke Holm, är Josefine Klougart på väg någon annanstans, och har därmed tagit ett steg ut ur det ogenomträngliga och inneslutna. Romanen har emellertid ingen handling som sådan, utan består av en räcka språkliga ögonblicksbilder, som tillsammans skapar konturerna av en kärlekshistoria från början till slutet. Sårbarheten mellan de två som i romanen omtalas som ”du” och ”jag” beskrivs knivskarpt och hypnotiskt. Det är förgängligheten – kärlekens, barndomens, tingens, livets – Klougart hela tiden kretsar kring.
Mörkret som titeln hänvisar till är bland annat ett mörker som uppstår mellan de två älskande, men också det inre mörkret hos romanens jag, eller kvällens mörker som gör det svårt att se klart.
Mörkret blir därmed symboliskt och skapar en apokalyptisk stämning vi som läsare rör oss djupare in i, medan förhållandet mellan de älskande går mot sitt slut. Det här understryks genom de stilistiska brotten – en del stycken påminner om poesi, andra är skrivna i långa meningar. I slutet står spänningen mellan mannen och kvinnan utskriven i dramaform, med långa regianvisningar som understryker tystnaden som uppstått mellan de två.
Inte framme än
I Klougarts universum är det uppenbart att världen vi lever i beslöjas av språket som ligger likt en hinna över allt. Men samtidigt är det bara genom språket – det poetiska, litterära språket – som vi kan hoppas på att nå fram till allt det som ligger under ytan:
”Går det att se naturen som en filt över något mera verkligt.
Under gräset väntar, under klippornas yttersta lager, under droppen, en värld som inte förvränger. Under reflexionerna av något annat, ett ställe att ta tag. Det fasta, det ögat vill ha tag i.
Framemot kvällen blir bergen blå.
Under huden en mera verklig kropp.”
Om mörker är naturligtvis fortfarande en exklusiv roman, som ställvis också lider av hermetiskhet. Men när Josefine Klougart är som bäst är det omöjligt att inte låta sig gripas av hennes hypnotiska och originella språk som vittnar om att hon är i en klass för sig. Med den här romanen har hon tagit ett steg mot att infria allt det som hennes enorma begåvning länge lovat. Men det är också viktigt att konstatera att Klougart inte riktigt nått fram än.