Fetma som socialt stigma
Raisa Omaheimos berättelse är en om hetsätning, hetsbantning, förvrängd självbild, ätstörningar och skam.
Premiär 8.1 på Teater Takomo.
Varför talar inte tjockisen? För att munnen är full med bulle. Hur vet du att du är fet? Om du sätter dig på din Iphone blir den en Ipad.
Raisa Omaheimo sitter i en alltför trång korgstol och levererar det ena tjockisskämtet efter det andra. Hon har googlat på ”Yo mama so fat jokes” och drar ett antal av dem på finska. Publiken vrålar av skratt, atmosfären är sådan, men samtidigt blir skämten allt mörkare, och skrattet fastnar i halsen.
Varför är det bättre att vara dum än att vara fet? Varför är det bättre att vara smal än att vara lycklig? Raisa Omaheimo utmanar samhällets syn på fetma som det allra största stigmat, någonting som är så djupt kulturellt rotat att få människor ens tänkt på det. Och hon gör det med en otroligt effektfull blandning av humor, självironi och raseri.
Det tycks vara okej att behandla överviktiga människor på ett sätt som inte skulle accepteras om någon annan. Orsaken tycks vara att det allmänt anses att fetman är självförvållad. En överviktig människa kan inte dricka läsk på gatan, konstaterar Omaheimo i sin invektivkryddade och burdusa stil, för då tittar människorna och tänker ”se på fettot som sörplar i sig sockerdricka och blir ännu fetare”. Och den överviktiga kan inte heller dricka lättläsk, för då tänker folk ”se på det dumma fettot som tror att hon kan banta genom att dricka cola light”.
Så här håller det på, Omaheimo har byggt upp sin förställning i ett antal rubrikförsedda scener, som inledningsvis närmast liknar ståuppkomedi, men som efterhand blir allt mörkare. Det är en medveten strategi, hon lockar först publiken att skratta, men får dem sedan att börja reflektera över vad de egentligen skrattar åt. Det är en ögonöppnande upplevelse.
Feministiskt perspektiv
Omaheimos perspektiv är utpräglat feministiskt, vilket ter sig helt naturligt med tanke på att fetma framför allt stigmatiserar kvinnor. Hon citerar ett antal feministiska tänkares texter om övervikt, utan att direkt ta ställning eller kommentera det citerade. Det öppnar ändå för hisnande perspektiv på vad övervikt kan innebära som försvarsmekanism eller kroppslig självbild. Fetma som en slags normkritik är i sig en fascinerande tanke.
I en blandning av stand up, dans, politisk monolog och introspektiv självbiografi lyckas Omaheimo beröra ett antal intressanta ämnen, samtidigt som föreställningen rymmer ett enormt spektrum av känslor.
Elina Kilkku har skapat en välbalanserad och dynamisk föreställning där Tomi Flyckts ljud och video är ett snyggt rytmiserande komplement.
Särskilt de självbiografiska bitarna är oerhört berörande, som när Raisa Omaheimo visar foton av sig själv som barn, och utdrag ur sin småflicksdagbok där hon skriver att hon tycker att hon är fet.
Omaheimos berättelse är en om hetsätning, hetsbantning, förvrängd självbild, ätstörningar och skam. Skammen blir ett slags övergripande tema för hela föreställningen, och knyts till fetman som stigma, till fetman som tabu.
Varför talar inte tjockisen? Det är en fråga som Omaheimo återkommer till, och nej, det är inte på grund av bullen i munnen. När tjockisen nu tar ordet finns det mycket att säga. Och det är fett intressant att ta del av.